Det blev semester!

Bilen hämtades upp på verkstaden ca 17.30 och så kom vi alltså iväg till slut. Från Skåne till Närke med bara en kort bensträckare längs vägen. Vi var framme nånstans runt midnatt och fick börja med att bädda sängar. Barnen som sovit som grisar i bilen blev så klart klarvakna medan vi höll på. Sen fnissade de och tjattrade länge i sina sängar.
Jag hade tänkt ge upp dunder-allergimedicinen som jag blev så hög på, men det gick ju inte. Jag lovar att varenda kotte i hela Närke har minst en katt och helst nån hårig hund också! Till på köpet hade det varit djur i lägenheten vi brukar låna så det blev ingen vila nattetid heller. Efter ett par dygn kände jag mig helfull för jämnan och då fick det vara nog. Jag försökte vara så lite som möjligt hos de med djur och så hostade jag mig igenom resten av tiden. Det var i alla fall trevligt att träffa makens släkt och det blev ett mysigt midsommarfirande trots regn och bara 15 grader (och att använda midsommarklänningen jag köpt kom aldrig på fråga - på med jeans och stickad tröja.)
Igår anlände vi till High Chaparall. Jag är väl inte SÅ mycket för cowboys men med fyra pojkar i familjen får man ju hänga med. Jag blev faktiskt positivt överraskad. Vi vaskade guld, åkte ånglok, tittade på diverse western-shower och såg Lucky Luke lite här och var. Ungarna fick varsen cowboyhatt och knallpulverrevolver och så var lyckan gjord. Vi hyrde stuga där över natten på den finaste camping jag någonsin sett. Grabbarna hittade kompisar direkt och sprang runt och pangade till sent. Hemma har vi totalförbud för såna våldslekar så de passade väl på. 
 Lucky Luke fångar in böderna Dalton
I dag regnade det men det hindrade inte oss. Vi köpte åkband till tivolit och jag hade tänkt att jag och maken kunde turas om att åka med barnen. Tyvärr var ju det där bandet personligt så det blev jag som fick ta på mig det där. Jag är ju inte mycket för karuseller heller, men de flesta barnkaruseller gick bra. Där var nån som gick lite väl högt så den fick sjuåringen åka själv :-) Vi åkte "larven" (lilla bergochdalbanan) och när den skulle stanna åkte den lite för långt och det två första vagnarna (som jag och de tre barnen satt i) hamnade utanför plattformen. Jag är glad att jag var med, för när räcket och dörrarna gick upp tänkte barnen resa sig och gå av. Hade de gjort det hade de fallit ett par meter ner i marken! Karusellskötaren löste det med att låta alla andra gå av och så fick vi åka ett extravarv. När vi klev ut sen ryckte han på axlarna och sa till mig att det blir lite problem med bromsarna när det har regnat......! Det stärkte inte direkt mitt förtroende för små tivolin om man säger så.
Nu är vi i alla fall hemma igen. Hem ljuva hem! Jag har redan packat upp och har börjat tvätta igenom allt vi haft med oss. För säkerhets skull så rollar jag ALLT så vi ska få bort så mycket katthår som möjligt.
Kommer att sova som en liten gris i natt i min egen säng :-)

fler barn än standard

Medan jag var och shoppade idag så hade maken med sig gänget på fotbollsavslutning. På vägen hem hade en annan mamma cyklat förbi dem med sin son. Oj, var det dina allihopa? Har ni FYRA stycken? frågar hon. Jodå svarar maken, för vad ska man annars svara. Sen hör de pojken fråga sin mamma: Kan man verkligen HA så många barn? Vår store kille ropade surt efter dem att det är klart man kan det :-)

Faktiskt är det så att varenda dag får man frågor och/eller kommentarer av folk, både av bekanta och av främlingar på stan. På topplistan över korkade kommer nog dessa:
Ni måste ha sex väldigt ofta ni! Var det inte illa nog med tre? Har ni inte hört talas om preventivmedel? Nu får det räcka, nu har ni fått en flicka också. Ska ni befolka hela byn själva? Har du inget riktigt jobb? Vill du inte jobba? Ni kommer aldrig att ha råd att leva! Barnen kommer i kläm, ni kommer inte att hinna med dem.
Har jag en dålig dag kan jag ta väldigt illa vid mig. Men man får väl försöka suga åt sig mer av det positiva. För det händer också att någon (oftast äldre damer) kommer fram och säger att det ser härligt ut med så många små, att vi otroligt nog ser glada ut när vi veckohandlar på Maxi, eller att de hörde något av barnen säga jag älskar dig mamma och det var ju fint. Vi får också ofta höra vilka skötsamma barn vi har och att vi är fantastiska som inte bara orkar utan faktiskt njuter av vår familj.
Före ett par generationer sedan var ju fyra barn ingenting! Och idag verkar det ändå bli vanligare med fler barn, även om det ofta rör sig om särkullsbarn där barnen bor växelvis hos föräldrarna etc.
När folk fick reda på att vi skulle ha ett tredje barn (blev gravid när H var fyra månader gammal) frågade många rätt ut om det verkligen var planerat. Och det var det ju, vi visste ju direkt efter förlossningen att vi ville ha en till och helst så tätt som möjligt, men ingen verkade tro på det svaret. Sen kom naturligtvis kommentarerna om att vi bara var ute efter att få en flicka efter våra två pojkar. Vi hade knappt tänkt så långt då och när ännu en pojke kom ut så verkade många tycka lite synd om oss.
När vi funderade på att försöka få till ett fjärde barn ville jag vara säker på att det inte spelade någon roll för oss vad det blev. Om vi visste att fyran skulle bli en pojke - ville vi ändå skaffa ett fjärde barn? När vi utan tvekan kunde svara ja på den frågan var det dags. Oj oj oj vad folk hade mycket att säga om detta. När omgivningen hade smält att vi skulle ha ett barn till (!) så kom många med ett "Jag hoppas ni får en flicka den här gången då!" eller fyra pojkar på rad borde vara omöjligt. Tydligen så visar statistiken på att har man tre gossar så är risken överhängande att det blir det igen, om man inte byter man :-)
Själva var vi bombsäkra på att det var en liten Ivar som bodde i min mage. För att stilla både omgivningens och min egen nyfikenhet så gjorde vi ett extra UL. Barnmorskan visade en massa detaljer på bebisen vi studerade de fantastiska 3D bilderna av vårt lilla barn. Sen frågar hon om vi vill veta barnets kön och vi svarar ja. Vad hon sa sen missade jag helt men jag hörde maken säga "Åh neeeej" och jag tittar på honom men han ser ändå glad ut och så går det upp för mig att det är en tjej därinne. Det var omtumlande och när vi gick därifrån var vi tysta länge. Jag reagerade först med att sörja den pojke jag trodde vi skulle få och som nu inte existerade. Maken såg framför sig kommande pojkvänner och hur han kommer att slita sitt hår över dejtande i framtiden.
Vi kom hem till pojkarna och meddelande att det blir ingen lillebror, det blir en lillasyster och de kände sig nog lite snopna. Mellangrabben kontrade med att han i alla fall tänker kalla henne Ivar!
Vi har sedan första barnet haft ett flicknamn på lager uti fall att det skulle komma till användning och detta namn har således alla pojkarna kallats i något stadie av graviditeterna. Men nu när det faktiskt var en tjej så passade det inte längre. Vi velade länge fram och tillbaka. Det blev ett långt prinsessnamn till slut och vi har inte ångrat namnvalet en sekund.
Hur som helst så vet vi att vi inte känner oss klara med det här. Att få en dotter var aldrig något mål, vi råkar gilla att ha ett liv fullt med barn bara. Vi har satt gränsen vid fem för mer än så tror jag inte man klarar av. I alla fall inte utan att kompromissa med sådant vi anser känns viktigt. Vi vill ha tid att vara med ett barn i taget, alla ska ha samma chans att gå på aktiviteter, vi vill inte få sämre ekonomisk standard och vi vill ha plats i huset och bilen. Jag drömmer om att starta ett eget företag och det verkar som om det inte är helt orealistiskt. Tänk att få jobba hemifrån på de tider som passar och kunna finnas till hands för sina barn när de kommer från skolan eller är sjuka. Eller ge mig en barnskötarlön för att själv ta hand om mina barn så skulle jag vara hemma många år extra.


med hopp om semester

Bilen kom iväg till verkstan idag. De förstod vårt dilemma med bilsemester på torsdag och skulle göra vad de kan för att vi ska kunna komma iväg. Allt hänger på att de får tag i rätt reservdelar under morgondagen, så det är bara att hålla tummarna. Kanske vi kommer iväg till svärfar trots allt. För att inte tala om High Chaparall nästa vecka. Barnen har sett fram emot detta länge och vi vuxna med. Makens släkt där uppe i "Norrland" (dvs Närke) har ju inte träffat lilla E ännu.
Jag har börjat förbereda lite idag. Klippte gräsmattan så att den ska vara någorlunda fin medan vi är borta. Varför gör man sånt egentligen? Vår tomt ligger inte så att grannarna borde störa sig på det ändå. Fast det är ju trevligare att komma hem om man slipper gå med lie i trädgården det första man gör sen. Av samma anledning tänkte jag ha storstädning innan vi lämnar huset.
Poolen ska tömmas på vatten. När den var uppsatt och fylld med X antal tusen liter vatten så upptäckte vi att det är nåt vasst under den. En liten kant av något slag som sticker upp och riskerar både att skada någons fot och att göra hål i poolbotten. Eftersom poolen ändå blir lite ofräsch om ingen sköter den med pump och klor på en vecka så tänkte vi att vi tömmer den och ser efter vad som är under. Så får vi väl fylla om den igen när vi kommit hem. Vill inte ens tänka på vad det egentligen kostar att fylla en sån pool - vatten är ju inte gratis precis. Å andra sidan så är det guld värt att ha badmöjlighet på tomten. Förra sommaren insåg jag att det inte skulle bli alltför ofta som jag tog med gänget till stranden när maken jobbar. Tre mil enkel resa i stekhet bil och sen hålla koll på gänget där en vill simma, en bygga sandslott och en promenera iväg + en i vagn nu förstås.

Jag förstår inte hur vi ska få med oss allt i bilen förresten. När vi ska vara borta en vecka ser det ut som om vi kör ett flyttlass. Vi har en sjusitsig minibuss men tyvärr är bagaget något begränsat. När vi har pressat in barnvagnen (som är en modell som tar minimalt med plats) så är det typ fullt. Sen ska vi ju ha in kläder till 6 pers, nappflaskor, blöjor, sängkläder, kuddar, gummistövlar etc etc. Det blir premiär för semester med 4 barn och bil. Efter 50 mil vet vi nog om det är realistiskt att skaffa ett femte barn, hahaha.

Ikväll gav jag mig ut på joggingrunda igen. Kom iväg till doktorn igår med min hosta som jag skyllt på ett tag. Det är astma som spökar och det misstänkte jag nog också. Hade problem med sådant när jag var yngre. Doktorn undrade varför jag inte tagit min astmamedicin på tio år och det kan man ju fråga sig. Recpeten skulle förnyas vilket aldrig blev av och så tyckte jag att jag klarade mig bra utan. Allt som inte dödar härdar... Fick i alla fall de vanliga inhalatorerna samt nån dunderlösning mot hostan. Lite efidrin och morfinnånting. Händerna skakar när man tar den och sen följde jag listan på (mindre vanliga) biverkningar: svettningar, muntorrhet, oro och sömnsvårigheter. Jag pratade i sömnen ett tag i gränslandet mellan sömn och vakenhet och sen tittade jag på tv några nattimmar. Men jag måste säga att jag inte hostade en enda gång!
Så kom då joggingskorna på igen efter några dagars uppehåll. Sonen cyklade brevid och coachade mig. Eller rättare sagt hojtade "Öka farten annars ramlar jag av cykeln!" varannan minut. Vet inte om jag tyckte det var roligare med sällskap.

I morgon är jag bjuden till midsommarlunch på jobb. Hade gärna gått men jag har ju ingen bil just nu. Och ingen barnvakt heller för den delen.

underbara lilla barn

Förra måndagen blev lillskruttan tre månader precis. Jag kan inte fatta att hon inte har varit hos oss längre. Har hon inte alltid legat i min famn och tittat på mig med sina stora blå ögon?

Jag tittar på henne och känner mig alldeles varm i hjärtat. Varje gång jag möter hennes blick skrattar hon med hela ansiktet. Hon ser ut som om hon vill säga "Här är jag mamma!"
Jag ser min man gå runt småleendes och våra tre pojkar som leker utanför. Jag har en sån underbar familj.

 Var på bvc för vägning och vi pratade lite om graviditeten. Jag VET att jag hade en jobbig graviditet där jag knappt kunde gå på fyra månader, jag VET att jag fick nålar i ryggen som skulle ge mig två nästan smärtfria dygn i veckan och att jag flera gånger svimmade under nålsättningen. Jag VET att jag satt hos bm och grät för att jag var så hysteriskt rädd för förlossningen.- Kan du tänka dig att göra om det? frågade bvc-sköterskan.Naturligtvis svarar jag ja! Jag kastar gärna ut fyra månader av mitt liv genom fönstret om det här är lönen för mödan. Varenda värk, varenda nål och varenda deppig dag har varit värt det. Det är svårt att tro det när man är mitt uppe i eländet, men vi fick ännu ett barn. Ett bedårande barn som vi får lov att ha hos oss. Vi kommer att få se vårt barn utveckla sin alldeles egen lilla person, skapa nya relationer till sina syskon, till oss och till sin omgivning.

Vi ska göra allt för vårt barn ska må bra, känna sig trygg och förhoppningsvis få ett bra liv. Oj vad hon är älskad! Det är de allihopa, mina guldklimpar :-)


Bilfanskap

Äldste sonen var på kalas idag och timmen innan han skulle hämtas kom vi på att vi skulle åka en sväng till en möbelaffär nån mil bort. In med oss två vuxna och tre barn i bilen och så iväg. Halvvägs dit åker hastighetsmätaren i botten. Hmmm...jaha. Min första tanke var att nu får vi köra riktigt långsamt hela vägen till Närke sen till midsommar. Maken garvar, för inte kör man någon längre sträcka utan fungerande hastighetsmätare.
Vi kommer fram och när vi parkerat och vrider ur nyckeln låter det som om bilen drar en suck. Vi tittar på varandra och maken försöker starta bilen. Det gick inte alls det nej. Fuck!
Min mobiltelefon är inte laddad, som vanligt. Med makens får jag tag i mina föräldrar som tursamt nog inte hunnit åka iväg till sommarstugan 20 mil bort. Pappa fick komma och rädda oss, med startkablarna i högsta hugg. Här får jag en Deja Vu upplevelse - det är inte direkt första gången han får komma till undsättning när någon bil gett upp.
Sonens kompis mamma jobbade i butiken på vars parkering bilen havererat och hon fixade kvickt så att hennes man plockade upp min son från kalaset också. Lilltjejen som sitter i bärsjalen börjar bli orolig och jag inser att det är matdags för henne och naturligtvis hade vi ingen flaska med. Jag tittar på min pappas bil och jodå, vi är för många i familjen för att få plats allihopa i den. Så får vi till slut igång vår bil och alla kastar sig in. En efter en lägger de elektroniska funktionerna av och vi håller andan och hoppas på att Trajeten ska orka hela vägen hem. Det gjorde den, men det var nog ren viljestyrka som knuffade på sista bilen.

Man får väl vara tacksam för att det hände just idag. Maken var med, vi var inte alltför långt hemifrån, mina föräldrar kunde hjälpa till och jag har inga tider att passa i morgon.
Vi har varit med om att bli ståendes vid motorvägen utanför Jönköping med en treåring och en nyfödd, på en resa från Malmö till Örebro... då var man allt lagom kaxig kan jag lova! Den gången fick Assistancekåren rycka ut. En kille kom och tittade i bilen och konstaterade att "Den här bilen kan ni skrota". Vi hade ägt den Opeln i två dygn och hela motorn gick åt fanders. Även den gången kom mina föräldrar till undsättning och körde hela långa sträckan med två bilar för att få hem oss.
Så man får vara glad åt det lilla nu och hoppas att det är nåt pyttelitet, lättåtgärdat och billigt fel bara. I wish!
Det känns som att vårt bilande i veckan hänger löst tyvärr. Vi som skulle under en veckas tid köra drygt 100 mil, hälsa på släkten och hyra stuga på High Chaparall. Nåja, vi kan ju alltid grilla bakom friggeboden istället.

När vi kom hem matade jag lilltjejen och drog sedan iväg med henne i vagnen för att hämta upp äldste sonen från hans kompis. Han var på ett himla humör eftersom de inte hunnit leka lika länge som han hoppats på, men knatade på hemåt. Efter några minuter öppnade sig himlen och regnet vräkte ner. Vad annat kunde man väntat sig en sån här dag? Bad sonen knäppa jackan så att han inte skulle bli så blöt och fick till svar att det kunde han minsann inte eftersom han höll en stor sten i ena handen (!) Om han var tvungen att bära hem en sten fick han väl skylla sig själv tänkte jag. När det var mindre än hundra meter kvar hem hojtade jag att nu kan vi springa sista biten. Vad tror ni han svarar? Det kan jag inte för nu tappar jag fart! Och så tappade han fart....en snigel hade kunnat springa ikapp grabben. Envisare unge får man leta efter. Såg ut som en dränkt katt när han kom in.
Jag tänkte muntra upp familjen med efterrätt på maten. Jag slog på stort och gjorde smördegsinbakade äppelknyten och så kolasås till. Maken som haft den goda karaktären att äta sig mätt på själv huvudrätten hoppade över sin dessert. Tråkigt för mig som ju då var tvungen att äta hans också. Gör underverk för figuren. NOT! Jag får nog ta en dubbelrunda nästa gång jag ger mig ut och joggar.

Grodinvasion!

Ikväll åt vi söndagsmiddag hemma hos mina föräldrar. De bor granne med en branddamm där vi tidigare sett lite grodyngel. När vi skulle åka hem öppnar maken deras ytterdörr och får syn på den minsta groda jag sett. Den var max 5 mm! Ungarna var helt till sig och medan de studerar detta underverk på pappas fingertopp ser jag att det rör sig i rabatten. Där är fler ropar jag och alla tittar ditåt. Sekunden efter inser jag att gräsmattan ser prickig ut för att den är full av ytte-pytte-små grodbebisar. Faktiskt så rör sig allting.
Här snackar vi tusentals! Vi har inget annat val än att försöka ta oss ut till bilen genom minsta möjliga skada. För varje steg jag tog kände jag små djur under skosulan. Trottoaren och vägen var inte mycket bättre. De mörka grodorna mot den svarta asfalten gjorde att det såg ut att gå vågor på trottoaren. Barnen hade vid det här laget övergått från att vara imponerade till att skrika över det förfärliga att så många liv gick till spillo för vår skull.

Jag trodde jag hade sett det mesta i grodväg när min far fick gå ut med skyffeln i våras och skotta bort överkörda fullvuxna grodor. Men det här var en hel invasion av minigrodor. Om så bara en tredjedel av dem överlever så är kommunens grodbestånd säkrat ett tag framöver.
 Groda, mycket större än de vi såg idag :-)

Vart tar alla stumpor vägen?

I tvättstugan har jag en särskilld plats för alla ensamma strumpor som inte har en kompis när jag tar ner dem från torkstället. Från början var denna plats en glasslåda, sedan blev det en korg och nuförtiden har det växt till en stor plastback från IKEA.
Minst några gånger i veckan kommer barnen och frågar om jag kan ordna fram ett par strumpor åt dem eftersom deras strumplåda är tom igen. Så någon dag då och då gör vi det barnen glatt kallar "strumpleken". Det går ut på att hitta par och så får man poäng därefter. Om man känner att man har tålamod nog att göra det till en familjeangelägenhet dvs...I annat fall så gör jag det när barnen har lagt sig på kvällen. Strumpbacken tas fram, köksbordet röjs av och så häller man ut allihopa och ägnar sig åt terapiarbete en stund. Oftast får man ihop rätt många par faktiskt - tillräckligt för att göra samtliga familjemedlemmars strumplådor halvfulla åtminstone. Konstigt nog går det aldrig jämnt ut. Aldrig någonsin. Inte ens i närheten faktiskt!

Idag fick jag över ~tam-tam-ta-tam-fanfar~ hela 133 st strumpor. Etthundratrettiotre stycken! Fattar ni?!
Ok, om man tömmer ut tvättkorgarna så kanske man kunde få tag på några till. Om man dessutom sliter ut alla möbler och all inredning i huset så kanske man skulle vara uppe i tio tjugo stycken.
Men 133? Var i helsicke gömmer sig 133 st ensamma strumpor? Inte i min vildaste fantasi kan jag komma på ett vettigt svar.
Om man sedan dessutom tänker på vad dessa stumpor är värda. Om vi säger, lågt räknat, att alla dessa saknade stumpor var köpta på ICAs rea för 10:- paret (och det kan jag tala om att det inte var många som var ens)..... Det är många hundralappar ute på vift det!

För ett antal år sedan så var jag så less på de där ensamma strumporna att jag parade ihop så många det gick och så slängde jag de som blev över i sopan. En hel platskasse blev jag av med! Så köpte jag nya strumpor och trodde på nåt naivt sätt att problemet var löst. Inom tre månader hade jag fått ihop en hel plastkasse med ensamma strumpor igen....
Jag har försökt med olika lösningar:
* bara tvätta jämna par (då blev inga strumpor tvättade)
* bara ta ner strumporna från torkstället när där man hittat den saknade strumpan (torkstället var alltid fullt)
* köpa mängder med enfärgade strumpor som är lätta att få ihop par av (varför finns bara en kvar nu?)

Maken som flyr fältet så fort strumpbacken kommer fram, han gissade på att det är strumpor som kommit in i dammsugaren eller på annat sätt är helt ur leken. Men nix - det är minsann inte samma par som det saknas en av jämt! Rätt som det är så finns där två av de där Musse Pigg-stumporna som ingen sett röken av på minst ett halvår.
Nej det här med saknade strumpor, det hör verkligen till ett av världens olösta mysterier.

Skolavslutning

Idag hade äldste sonen sin första skolavslutning (han gick ut 0:an) och hela familjen var på plats. Jag var uppe några gånger i natt med hostattacker så efter frukost preparerade jag mig med Tavegyl-tabletter mot allergin.

Det var precis som jag mindes det från mina egna småskoleavslutningar i början av 80-talet: molnigt, barn som sjunger Idas sommarvisa, långdraget tal av rektorn och allsången Den blomstertid nu kommer. Sonen satt och gäspade en stor del av den timme det varade och jag måste säga att jag hade lust att göra detsamma.
Speciellt som jag var uppe till efter midnatt igår, sysselsatt med att stryka barnens skjortor samt försöka hitta något som passade på min oformbara mammakropp. Lagom kul när alla finkläder i garderoben är i stl 34/36 och jag behöver en rymlig 42:a.

Påverkad av alla modebloggar så får jag väl redogöra för vad familjen hade på sig:

Äldste sonen: vit skjorta från Ralph Lauren med ursnygg slips i ljusblått och guld, mörka jeans.
Mellan och yngste sonen: marinblå byxor och likadana vit/blårutiga skjortor.
Dottern: bedårande i klänning med ytterlager i rosarutigt tyg och underkjol vit med broderade rosor, matchande hatt.
Jag: svart kjol och blå figursydd blus med knytband, ursnygga vita pumps med sammetsrosetter
Maken: mörka jeans och kortärmad ljus skjorta 

Efter att hela skolan haft gemensam avslutning skulle 0:an, 1:an och 2:an träffa sina lärare i klassrummet. Sonen fick diplom för god läsning och lite annat, men jag missade det mesta eftersom jag här började hosta och fick gå ut. Jag gick genom två klässrum och ut i hallen med enligt maken hade alla hört min hostningar hela tiden ändå. Trevligt trevligt.

Mormor och morfar kom och åt tårta med oss efteråt. Vid det laget hade tabletternas effekt dragit igång och jag kände mig som en zombie. Gick och la mig på sängen för att sluta ögonen en stund och vaknade igen efter fyra timmar, men jag slapp i alla fall hostan ett tag. Glöm att jag tänker ta dem hela semestern!

Så var det då sommarlov igen! Jag minns mina barndoms sommarlov som nästan evighetslånga perioder av sjöliv, bad, tältande i trädgården, bo i mormors husvagn etc etc. Mina föräldrar var båda lärare så vi hade ett antal veckor tillsammans. Jag hoppas att mina egna barn kommer att minnas sina somrar med samma glädje.
 

Joggingrundor och Mp3

Jag tycker det är trist att springa utan musik så när jag började jogga för ett par veckor sedan letade jag på min Mp3-spelare. Det är en sån där modern variant av freestyle alltså, för oss som var unga på 80-talet. Den jag till slut skaffade mig i höstas rymmer typ sju låtar. Den visade sig nu innehålla musik från nån Hits for Kidz-skiva eller liknande som min man så snällt fixat åt äldste sonen. Musik som musik tänkte jag och rundade kvarteret till Zlatan-låten. Sen blev det värre och värre och när den gamla slagdängan "Vår julskinka har rymt" drog igång så blev det riktigt svårt att hålla takten.
Oteknisk som jag är numera så kan jag inte själv byta ut musiken till nåt trevligare utan jag har fått leva med det där (glöm att jag springer utan!) i väntan på att  maken skulle ha tid att göra sin fru den tjänsten.

Så när jag var på väg ut genom ytterdörren för kvällens runda gladde det mig att höra Justin Timberlakes rytmer i stället. Låt efter låt precis i min smak.
Där fanns också VÅR låt. På den tiden vi bara var goda vänner så brukade vi sitta och chatta med varann hela nätterna och i den vevan hörde jag den för första gången: 250 kg kärlek, med den fantastiska låten Brandman.... Jag joggar vidare med ett stort leende. Till vårt bröllop ordnade vi en cd med en salig blandning av våra låtar och den fanns med där, trots att äldre släktingar höll på att sätta kaffet i halsen. Nu kände jag den där gamla förälskelsen igen och sprang som på moln.
Kort paus och så drar nästa låt igång. Magnus Uggla, med Morsan är okay. " Du är ingen tragisk tant för att du är mamma..."  Ursäkta, var det någon som slog undan benen på mig? Ålderskrisen siktade på knäskålarna tror jag. Varför den låten? Plötsligt undrade jag vad jag tror jag ska uppnå genom att plåga mig på det här sättet sju dar i veckan. Det är för sent att se ut som en 20-åring igen och är man på väg mot medelålders så borde man väl inte ens försöka. Tragiskt!
Våra barn sjunger gärna den låten i bilen. Våra småkillar tycks ha en förkärlek för Magnus Uggla, Karl Gerald (har ni hört en tvååring sjunga "Per Albin är en genombussig demokrat..."?) och Jimmy Jansson.
Det är intressant att få ett hopkok av låtar som någon annan valt åt en. Varje ny melodi är en överraskning och det blir roligt att springa.
Jag drar vidare och när jag skymtar vårt hus igen så är jag trots allt på glatt humör.

mornar utan kaos

När barnen går upp på morgonen får de lova att sätta på tvn (tack gode gud för Barnkanalen). Denna står sedan på under frukosten och barnen är väl medvetna om att när de ätit upp, burit undan sin disk, tvättat sig och klätt på sig (jag lägger fram kläder till de yngsta grabbarna när jag går upp) så kan de sätta sig och se på tv tills jag ropar upp för tandborstning. Självklart vill de då raska sig så att de hinner sitta och titta en stund.Känner jag mig generös :-) så får de lov att klä på sig i soffan till tvn, men de vet att om de tramsar i stället för att klä på sig så får de ta med sig kläderna in på rummet igen tills de är klara. Hallen är väldigt strukturerad för att alla ska hitta sina ytterkläder direkt. Barnen har varsen krok till jackan. Vi har kanonbra skohyllor från Ikea och däri har barnen sitt eget skofack samt ovanför en korg med sina vantar/mössa/keps (och på korgen sitter en plastficka med barnets foto+namn: pedagogiskt så det skriker om det). Den enda som behöver leta efter sina saker på morgonen är jag... Till 99% så har vi trevliga mornar. Visst finns det dagar när jag helst av allt känner för att dra täcket över huvudet när klockan ringer, eller fantiserar om att kasta mesosten genom vardagsrummet om barnen så mycket som andas om vem som är bäst på fotboll eller sjunger ännu en textrad av Jimmy Jansson. Det är då man ska tänka att man är lyckligt lottad som har så fina barn - alltså sätter jag på leendet och drar till med "Heja grabbar är ni klara" och får ofelbart till svar "Jajamensan fattas bara!". När jag hoppar in i bilen med två minuter till godo och gör en snabb minnesgenomgång på vilka regnkläder som är med och var är gympapåsen så klämmer jag in ett "Mot skolan och vidareeeee" i uppskattad Buzz Lightyear-anda. Jag inser ju vilken klämkäck mamma jag blivit, men alla börjar i alla fall dagen på glatt humör.

Olyckor man skäms för

Så lyckas man alltså igen - en sån där skada som är så ONÖDIG och KLANTIG att man knappt törs nämna den.
Jag hade diskat ur lillskruttans vällingflaskor och skulle förbereda dem genom att fylla på lagom mängd kokt vatten. Eftersom maken ville se nån film så tänkte jag skynda mig lite genom att hälla det kokheta vattnet från kastrullen i en tillbringare. Tjoff sa det så stänkte det kokhett vatten i halva köket. Ena tån fick sig en skvätt och jag slet skrikande av strumpan lagom för att se skinnet rulla av. Kanon. Ser framför mig morgondagen när jag lär få gå till dagis iklädd flipflops. "Jag har tyvärr en brännskada på ena tån".

Jag har fler exempel:
För några år sedan stod jag på jobb vid en säljdisk. Min kollega pratade med kunder och jag tog fram hålslaget för att sortera lite papper som låg på disken. Jag vet inte själv hur jag lyckades med det ofattbara; Jag fastnade med fingret i hålslaget! Jag skrek som en stucken gris, tårarna sprutade och kollegan fick hjälpa mig loss. Resultatet blev ett perfekt runt sår på fingertoppen - som motsvarade en rund hudbit bland all papperskonfetti innuti apparaten. Jag har ett ärr där än i dag.

När jag gick i gymnasiet lyckades jag slinta med en sån där ögonfransböjare och såg panikslaget samtliga ögonfransar sitta kvar i böjaren medan ansiktet såg lätt sjukligt ut. En av få gånger jag gick till plugget osminkad. Man vill ju inte ha långa filmstjärnefransar på ena ögat och inga alls på andra...

Gräspollen och annat

Jag var inbjuden till att gå en kurs på jobbet i morse. Planen var att gå dit och träffa lite arbetskamrater, bli uppdaterad på årets nyheter i möbelvärlden och dricka lite gratiskaffe. Sen insåg jag att jag då skulle behöva stressa hem för att gå på lillans babymassage och sen kvickt dra vidare för att hämta upp två barn på dagis. Det kändes lite väl mycket, speciellt som jag efter att ha hämtat in morgontidningen började hosta som en galning. Min pollenallergi blir värre för varje år som går. Nån gång ska jag pallra mig iväg till en doktor och skaffa lite rejäl medicin. Men det är ju sånt som aldrig blir av. Nästa år kanske...
Kursen fick hoppas över för den här gången.
Babymassage med de andra småbarnsmammorna i byn: Ibland känns det bara som ett desperat försök att träffa folk, men det har också sin charm att sitta bland ett gäng bebisar med tända ljus på golvet och lugn musik i bakgrunden. Det pratas om frukostträffar och annat men jag känner inte riktigt att jag har tid till sånt.
Direkt till dagis för att hämta upp och sen hem och laga lunch. På eftermiddagen tog jag lata vägen och lät barnen titta på Disney Channel en stund medan jag slappade med en bra bok. Innan jag fick barn var jag övertygad om att JAG aldrig skulle bli en sån där förälder som använder tvn som barnvakt. Men då visste jag ju heller inte hur trevligt det kan vara att ligga på soffan och läsa en halvtimme på dagtid :-) Vi drog iväg till lekplatsen sen ett tag tills jag insåg att onsdag betyder fotbollsträning för store killen. Hoppla hoppla, om en halvtimme ska han ha ätit och ha bytt om till träningskläder. Det fixade vi och maken kom hem lagom till att fiska upp sonen och dra till träning. Vi andra åt klart i lugn och ro och promenerade sedan till fotbollsplanen för att titta på. På läktaren fanns en dam som inte träffat oss tidigare, förmodligen något barns mor-eller farförälder. Naturligtvis kom direkt de vanliga kommentarerna "Oj, är alla dina" och "Det måste vara jobbigt med så många småbarn". Jag börjar bli van om man säger så, men det finns fortfarande dagar då jag känner för att skrika rätt ut om en endaste människa till har mage att kommentera vårt val av antal barn.
Idag tänker jag inte ge mig ut på den dagliga joggingrundan! Varje andetag in hotar att resultera i hostattack. Så småningom måste jag skaffa mig medicin.


Tönten

Här följer en text jag skrev ett halvår efter att tredje barnet var fött. På något sätt har jag hamnat där igen: 15 överskottskilon som hänger kvar, man drar på sig de byxor som går att knäppa och hoppas på att det finns en tröja utan vällingfläckar på.

~~~~
Har ni sett McDonalds reklamsnutt med en fröken som klämkäckt skulle ha barnen till att sjunga "en busschaufför" i bussen på väg på någon utflykt?

- Det där är ju du på pricken! Säger maken.

- Va? Vem?

- Helt typiskt dig att köra allsång med barnen.


Jaha. En gång i tiden så var jag en utåtriktad, positiv, sexig (nåja), trendig partyprinsessa. När jag oplanerat blev med barn svor jag att aldrig förändras och "låta mig själv falla utför". Jag skulle minsann både vara morsa och snygg kvinna.

Hur kunde jag gå från partytjej till tönttant på så kort tid? Har det att göra med att jag fyllt 30? Eller är det antalet barn det hänger på? Efter en rannsakan kom jag fram till:

* Jag som brukade dra på bilstereon med ravemusik frågar nu istället barnen om de vill önska en sång som vi ska sjunga tillsammans när vi är ute och åker.

* Jag som brukade vara ute och clubba tills det var dags att åka hem och byta kläder inför jobbet, blir nu trött bara av att tänka på att nattklubbarna öppnar efter Bolibompatid.

* De stora "mormorstrosorna" som jag under varje graviditet svurit att slänga är numera standard. De silkiga stringtrosorna ligger kvar i en kasse i garderoben sen senaste grav. Tog fram dem vid ett tillfälle och konstaterade som min farmor gjorde en gång att "de där kan ju inte värma så mycket".

* Jag kommer på mig själv med att jonglera med maraccas för att roa barnen medan vi väntar på att pizzadegen ska jäsa färdigt.

* Jag som avskydde matlagning har införskaffat jättekastruller och gör storkok för att det kan vara bra att ha lite färdiglagat i frysen.

* Jag brukade vara rapp och rolig.

Nu tycker jag själv att jag är jättekul om jag byter ut orden när jag läser barnens favoritsagor.

* Jag som bara bakade till jul och min födelsedag bakar nu allt matbröd själv och ser till att ha kaffebröd hemma om vi får gäster.

* Jag som brukade hänga på alla klädtrender köper nu enbart kläder till barnen (och de ska vara lekvänliga och lätta att kombinera).

* Jag som brukade oja mig över att min rumpa inte var tillräckligt fast funderar inte längre över att jag lagt på mig 15 kg.

* Jag som brukade se till att ha matchande underkläder har nu inte högre krav än att byta om till en tröja utan barnkräk om jag ska ut och träffa folk.

* Jag som hade långt hår i olika hårkreationer har numera en kort och praktisk frisyr som man inte behöver hålla efter mer än att man drar kammen igenom håret efter tvätt.

* Jag brukade måla naglarna (inklusive tånaglarna) i skära nyanser. Numera målar jag med färgglada tvålkritor på barnen.


Hur kunde det gå så här? Visst försvann en del av livet i samma takt som magen växte men så mycket annat har man ju fått i stället!

Man får ju bara hoppas att maken ser igenom skogsjackan och strumporna med extramjuk resår - en dag ska jag hitta en bra balans och släppa ut den snygga snärtan som finns gömd i bakgrunden.
~~~~

6 månader efter att detta skrev så hade jag gått ner 24 kg och kunde köpa trendiga kläder i stl XS! Ingen kunde gissa att jag fött barn eller ens att jag hörde till den där gruppen 30+
Yngsta barnet har blivit tre månader gammal i dagarna och jag är ruskigt trött på att ha en mage som ser ut som färdigjäst limpdeg. Nä, nu ska jag dra på mig joggingskorna och släpa mig runt den lilla sträcka jag gillar att kalla "min runda".


Välkommen till min nya blogg!

Vem är då jag? Som de flesta andra har jag väl flera roller i livet, beroende på var jag befinner mig och ihop med vilka andra.
Min största roll är som fyrbarnsmamma. Jag har tre gossar och en liten tjej - alla under 8 år.
Jag är också fru till en man som en gång i tiden var min bästa vän; numera bästa vän OCH make. Jag är arbetskamrat till ett glatt gäng på ett av Sveriges största företag. Jag är inne på det nionde året på samma företag; en sanning med modifikation kanske eftersom jag varit mammaledig i över fyra av dem redan och är det nu också.

I min blogg kommer jag att skriva om våra vardagar och lite funderingar om livet runt om. Allra mest skriver jag för min egen skull. När barnen har lagt sig är det skönt att reda ut tankarna en stund.

RSS 2.0