ligister

För nån vecka sedan köpte jag biljetter till en Halloweenkväll åt mig och äldste sonen. Det är ett slags kulturcentra i en närbelägen stad som anordnar en vandring varje år. Det är beckmörkt och man följer en stig kantad av marchaller och längs vägen möter man folk som berättar om väsen: tex gengångare, troll,  älvor etc vilka också dyker upp här och där. Biljetterna kostar en slant men vi har länge velat gå dit.
Så ikväll när skruttan verkade må bra tog jag med mig sonen dit. Man slussades ut i gupper om ca 20 pers. Det började bra och vi gick hand i hand och myste. Ganska snart blev vi varse att med i vår grupp hade vi tre tonåringar utan föräldrar. De pratade högt, skrattade och gjorde narr av skådespelarna. När de yngre barnen fick frågor svarade de istället. Efter hand var det fler och fler vuxna som försökte hyssja på dem och be dem lägga av. Inget hände och de blev mer och mer oförskämda. Jag är sådan som inte har för vana att skälla på främlingar, men jag kände att jag nästan började koka. Till slut var det en man i klungan som vad jag uppfattade det som, slog till den äldste på axeln antingen med ett paraply eller med öppen handflata (av ljudet att döma). Killarna spärrade upp ögonen och några sekunder var det knäpptyst. Sedan var det en kvinna som skrek rätt ut "Vad fan håller du på med? Du kan ju inte slå barn!" Hon var jätteförbannad och stod och svor, och mannen skällde tillbaka. Det visade sig vara sista stationen och sen serverades det varm choklad och bullar. Stämningen var rätt tryckt om man säger så. Jag vet att det är en principsak - man slår inte barn. Men hur kommer det sig att man (jag också) är så rädd för att säga till på skarpen när någon missköter sig?
För mig var det en bortkastad timme. En timme som jag kunde varit hemma hos dottern. Jag ville så gärna att store killen som har höstlov skulle få gå på den här aktiviteten åtminstone och inte bara känna att lovet försvann till lillasyster, även om han inser nödläget. Det kunde ha varit en fantastisk upplevelse, men det blev förstört för att tre ungdomar (jösses vad jag känner mig gammal) bestämde sig för att förlöjliga alltihopa.

På vägen till bilen såg jag dem igen, och det verkade som om de mött upp med sina föräldrar och stod och beklagade sig. Det skulle inte förvåna mig om det står i tidningen i morgon om att tre barn blivit misshandlade under vandringen.


Hemma på permission

Strax efter att jag skrivit föregående inlägg häromdagen så ringde maken igen. Han sa ungefär bara "Be din mamma ta barnen. Kom hit. Nu!".
Jag packade ihop lite saker och körde i ilfart till sjukhuset. Skruttans andning hade blivit sämre och hjärtat fick jobba på högtryck och hon krampade. När jag kom in i rummet låg hon i sin pappas knä. Det väste från bröstet och hon var kopplad till olika maskiner med sladdar och slangar. Som jag grät!
Lungröntgen visade att hon hade inte bara astmaanfall, öroninflammation och halsinfektion, hon hade dessutom lunginflammation. Inte konstigt att hon fick kämpa. Varannan timme fick hon inhalera medicin. Hon avskydde masken och med allt hon skulle få i sig så tog det ca 15 min med masken tryckt över ansiktet varje gång. Till slut så blev hon hysterisk varje gång apparaten kom fram och det tog jag + två sköterskor att hålla fast henne. Jag hörde dem prata om att de var rädda för att skada henne eftersom hon försökte slita sig loss. Men medicinen behövdes ju.
Första natten sov jag knappt alls. När hon väl somnat så var det dags att väcka henne för inhalation igen. Hela natten. Hon var inte så förtjust i att ha en slang runt huvudet och in i näsan heller, så den försökte hon slita bort.
Igår kväll fick hon vara utan syrgasen och klarade det hyfsat bra. Hjärtat lugnade ner sig lite också.
I morse gick vi över från stora inhalatorn till att andas i Nebunett. Hon har aldrig haft problem att andas i den innan, men nu är hon rädd för den också. För tillfället är vi hemma på permission. Går det bra att inhalera så ska vi få sova hemma i natt och så får vi se sen. Skönt att vara hemma, kunna äta riktig mat och göra allt som man kan göra hemma. Maken har åkt mellan sjukhuset, min mamma som tagit hand om barnen, och vårt hus. Själv har jag suttit i samma fåtölj i sjukhusrummet i evigheter. Fåtöljen på dagen och britsen på natten. Allt för att kunna ha henne i min famn inom de två metrarna från maskinerna.
Samma eftermiddag som E blev sjuk så kom makens lillebror med tåget. Otur med tajmingen kan man lugnt säga, han har fått vara hemma själv alt med min mamma.


Stockholmsresan blir inställd. Läkaren avrådde mig från att åka (om jag nu hade vågat lämna E) så jag fick ett intyg, så att vi förhoppningsvis får boka om till senare tillfälle.
Nu är det bara att hålla tummarna att medicineringen funkar och att hon inte blir sämre.

Lillskrutt på akuten :-(

Lilltjejens astma blev värre i natt och vid halv sex i morse hade hon fått maxdosen astmamedicin och hon blev bara sämre. Vi bestämde oss för att maken skulle åka in till akuten med henne och jag skulle ta hand om de andra tre hemma.
Hon fick syrgas direkt där inne. Maken ringde för en stund sedan och berättade att hon dessutom visade sig ha öroninflammation och halsinfektion. Hon måste ju ha haft det i flera veckor! Det är länge sedan nu som hon var sjuk. Både hon och grabbarna fick i turordning skyhög feber (ingen snuva eller annat, bara feber över 40 grader). Nu får hon pencillin mot det, men hon har urtaskig syresättning.
Syrgasen hjälpte i en halvtimme sedan var hon lika illa däran igen och fick kortison. Nu ligger hon med syrgasmask, men skrattar ändå åt pappa. Stackars lilla skruttan. De skulle bli kvar där resten av dagen åtminstone.
Det känns som en upprepning av storebrors eskapader. Han var lite äldre när han slutade andas, bortåt ett år tror jag (!). Han får idag stora mängder mediciner dagligen och lever ett alldeles utmärkt liv.
Vi har ju bara gett skruttan medicin under förkylningar och när hon haft tung andning. Det är slut med det nu - får hon inte tillräckligt med medicin så kan kroppen ta skada. Usch. Mitt lilla älskade hjärta. Jag vill så gärna hålla om henne.

Maxijippo

Såg i annonsbladet från Maxi att de skulle dela ut glass och godis till utklädda barn idag. Jag behövde ändå åka och handla så barnen fick klä ut sig till riddare och trollkarlar. Vi ägnade rätt lång tid till att klä in masten från piratskeppet i folie så att lillkillen fick ett tjusigt svärd. Väl framme på Maxis parkering fick store killen kalla fötter. Han ville att jag skulle gå in och se efter om där fanns andra utklädda barn, annars kunde det ju bli _pinsamt_. Jag gick in och det visade sig att de inte hade en aning om vad som stod i deras reklam denna veckan. Om vi hade lust att vänta så skulle de försöka ordna fram någon godisbit till barnen. Men det är ju inte riktigt samma sak som ett jippo, så vi åkte vidare till nästa Maxi inne i stan. Där fanns en häxa som delade ut godispåsar, så det blev lyckat ändå. 
Trots det gnällde store killen hela vägen hem, för de hade ju inte fått någon glass. ibland blir jag nästan tokig - han har så svårt att se det positiva i saker nuförtiden. Som när vi skulle gå på bio inne i stan han och jag. Min pappa skjutsade in oss och under hela resan så gnällde killen över hur tråkigt det är att åka bil, hur mycket han hade velat slippa och hade han vetat att det skulle ta minst en kvart att köra så hade han inte åkt med. Kul att höra när man fixat biljetter och sånt. När vi väl var där och hade köpt popcorn och sett Shrek 3 så var han ju nöjd. Men han kan verkligen gå en på nerverna med sitt gnällande. Jag misstänker att han är mitt uppe i det som kallas lilla puberteten och han jobbar nog rätt mycket med sig själv just nu.

Strömavbrott

Det blev strömavbrott idag. Jag trodde att det bara var i vårt hus så jag började fiffla med proppskåpet. Fiffla är väl rätt ord, för jag kunde inte se att någon propp hade gått så jag skruvade åt lite här och där. Gick ut och hämtade posten och noterade att grannens utelampa var tänd. In igen och skickade ett sms till maken att nu hade strömmen varit borta en timme och kunde han guide mig fram till någon form av problemlösning. Strax därpå ringde han upp och jag svor lite över strömavbrottet. Men, du pratar ju i vanliga telefonen nu... Jo, det gjorde jag ju förstås, jag tog den från laddstationen. Vid närmare koll så lyste faktiskt lamporna igen också... Så det var inget långvarit strömavbrott. Och det visade sig inte gälla bara mitt hus utan hela byn. På dagis hade de gjort så fint inför Halloweenpartyt och satt upp en massa ljusslingor som lyste upp de annars mörka rummen. Fram tills avbrottet alltså - sen fick de veva upp alla markiser för att få dagsljus i stället.

Jag ägnade eftermiddagen åt att städa i klädkammaren. Hittade en kartong med kläder som jag köpt till lillskruttan och lagt undan för att hon skulle växa i dem. Naturligtvis var nästan allt i den storleken hon just växt ur! Det blir till att lägga ut på Tradera. Synd, för det var verkligen fina kläder.

Skrutt fick ett astmaanfall. Otrevligt när en 7 månaders skrutt väser högt vid varje andetag. Inte för att det är roligare när storebror har det, men i alla fall. Hon är jätteduktig på att andas i inhalatorn och verkar inte tycka det är otäckt med andningsmasken som täcker hela ansiktet. Tur är det.

Jag ska åka på semester!

En kompis undrade om jag hade lust att följa med till Stockholm nästa vecka och jag svarade ja. Egentligen ville hon ha mig med till London och det hade ju varit snäppet roligare, men det kostar ju lite mer också så det fick jag tacka nej till så här i julklappstider.
Så nu ska vi alltså flyga till Stockholm. Dit torsdag kväll och hem på fredagen. Varför så kort resa? Jo, jag är sällskap när hon ska "övningsflyga"! Jag tänkte ta lillskruttan med mig, men det var fullt för bebisar på den flighten. Så nu får jag klara mig utan barn ett helt dygn. Scary.....och spännande och roligt att gå och shoppa med tjejkompis. Lite Polarn Outlet blir det nog :-)
Jag har rest mycket innan, men nu är det en del år sedan jag satt i ett flygplan. Om min kompis är orolig så hoppas jag verkligen att jag ska kunna hålla god min. Äsch, det blir nog bra.

Snart Halloween

Så är det då den där tiden igen, då barn ska klä ut sig till läskiga saker och skrämma vettet ur varandra.
Store killen vill vara trollkarl och vi har i tre dagar förtvivlat letat efter hans "trollspö". Maken har gått igenom trädgården och jag har letat i alla garderober och udda leksaksställen. Idag hittade jag det - i lådan där det skulle ligga bland utklädningsgrejerna! Jag trodde förstås att det var första stället han letande själv på...fel av mig att förmoda det förstås.
Mellankillen ska vara doktor. Han har en grön super kirurgdräkt (till skillnad från de vanliga doktornskläderna som är vita med rött kors) med mössa och munskydd också. Maken ville godkänna att vi hottade upp den med att stänka röd färg över den, men där sa jag stopp. Man behöver inte ge småbarn mardrömmar genom att simulera blodsplatter. Vi vägde upp det genom att skriva Dr. H (+döskalle) Specialist på lobotomi, på hans id-bricka vid bröstfickan på dräkten.
Lillkillen ska vara flugsvamp :-) Det vet ju varenda människa att såna är jättefarliga! Han har en underbar jättebasker som är röd med vita prickar och så letade vi på vit tröja och vita byxor (vita barnbyxor är nästan omöjliga att få tag på, tills jag kom på att leta på flickavdelningen på hm). Flugsvampar har ju sen dessutom kjol. Vi letade på en av min mans gamla vita t-shirtar och klippte och sydde en "kjol" som man fäster med kardborreband i höjd med armhålorna och ner till midjan. Hur ballt som helst!
De var väldigt nöjda i alla fall.
                   farliga grabbar                   image73

föräldramöte

Maken kom hem ilsken från föräldramötet. Områdeschefen hade fått in ett anonymt handskrivet brev om hur illa dagiset sköts och hur hemska personalen är bla bla bla och att "många" höll med.
Jag fattar noll! Barnen älskar sitt dagis och personalen är hur trevlig som helst! De engagerar sig i barnen och tar sig tid att prata när man hämtar och lämnar. Det finns ofta möjlighet att medverka i aktiviteter och jag har själv gått med barnen då och då varje termin för att se vad de gör på dagarna och jag är jättenöjd.
Brevet var tydlligen skrivet på ett sådant sätt att det knappast borde tas på allvar. Men det var i alla fall stor uppslutning på mötet och alla var på personalens sida. Jag förstår att de inte tycker det känns roligt att gå till jobbet nu, när de vet att någon hyser så mycket agg.
Usch, jag blir riktigt upprörd!

Lillskruttan har börjat säga pappa, och hon tjatar pappa-pappa-pappa när hon är trött. Det är bara för att han har hårdtränat henne! Nog borde hon sagt mamma först, det är ju ändå jag som är hemma med henne :-)
Å andra sidan står det ju över mig, att träna en bebis till sånt :-))

onsdag

Var på babysång imorse. Ibland försöker de få fram lite aktiviteter till de vuxna mer än fikat, så när jag lämnat barnen på dagis i morse blev jag erbjuden att sjunga kareoke. Är man sugen på att sjunga i mikrofon inför ett gäng flyktiga bekanta kl 9 på morgonen? Utan alkohol i kroppen? Nix. Jag drack mitt kaffe, sjöng med lillan en halvtimme i samlingen och var nöjd med det.

När jag hämtat upp alla igen och skulle låsa bilen igen på upppfarten så gick en bildörr inte att stänga. En av killarna hade petat lite med en pinne i dörrlåset. Jag höll på att bli tokig innan jag fick ordning på det.
Såg framför mig hur jag skulle bli tvungen att åka till verkstan med dörren öppen.

I eftermiddag ska vi iväg och titta på fallskärmshoppare som ska landa på taket till en nyöppnad butik.

Ikväll är det akutmöte på dagis. Jag hörde lite rykten om att en del föräldrar är missnöjda med hur saker sköts. Jag är nästan lite chockad för vi har alltid tyckt bra om dagis och personal. Maken bad att få gå, så jag blir hemma. Det är nog mest för att på onsdagskvällarna så går vi igenom veckans läxor före läggningen och han tyckte väl att det är slappare att dricka kaffe och lyssna på debatter :-)

vad trött jag blir

Satt framför datorn långt in på natten för att gå igenom alla Skatteverkets regler för enskild firma. Det är ju inte lätt att veta vad som gäller.
Så idag har jag suttit i telefon med upplysare i Skatteverket. Många. Och alla ger de olika besked...
Min firma kommer inte att räknas som passiv och inte heller som hobbyverksamhet, trots att jag första halvåret bara ska jobba ca 2 timmar per dag och dra in kanske 1500:-. Till slut ringde jag och frågade om man får sälja barnens urväxta kläder på Tradera. Nix, köper man en tröja för 100 kr och säljer den för 50 kr så ska man betala en 17 kr i skatt och avgifter.... Det kan ju bara inte stämma!
Jag tror jag blir tokig snart!


coaching del1

Företagscoachingen gick finfint. Jag måste gå igenom vissa frågor med Skatteverket, men sedan ser det bra ut. Vi har bestämt oss för att inte dra igång förrän efter jul. Dels för att sprida ut kostnaderna (starta eget utan lån är inte helt enkelt, men det ska gå) och dels för att jag inte tror folk vill lägga pengar på kläder precis innan jul. Jag vill ju köra igång med full fart från början :-)
Nu tvekar jag på företagsnamnet. Det jag hade tänkt mig från början känns inte helt bra längre och det ska ju vara helrätt. Mina föräldrar kommer med käcka förslag emellanåt, men vi har inte hittat NAMNET än.

Utvecklingssamtal på skolan för killen som går i ettan: Det vara bara bra saker vi fick höra och man blir ju så stolt! Killen är väldigt långt framåt - läser och skriver som om han gick flera klasser upp. Snäll, lugn och positiv...ja det är ju bra att han visar sina bästa sidor i skolan :-)
Men det är väl så att de lever ett liv hemma och ett annat borta. Treåringen som är ett yrväder hemma och inte kan vara tyst 30 sek i sträck, han är lugn och tillbakadragen på dagis.

migränhelg

Åkte iväg lördag förmiddag för att köpa upp varor till butiken. När jag kom fram noterade jag att jag inte såg så bra på högerögat, ett stort tecken för att migrän var på gång. Gjorde det jag skulle och efter en timme var huvudvärken så påträngande att jag bestämde mig för att åka hem. Efter en halvmil svepte illamåendet över mig och jag plågade mig igenom 30 minuters bilfärd. Slängde mig ur bilen på uppfarten och sprang rätt in och spydde. Sen var helgen borta...
Söndag eftermiddag var jag tillräckligt bra för att hänga med familjen till köpcentrat för att välja en födelsedagspresent till min mamma. Längs vägen passerade vi en rondellhund vilket ungarna uppskattar mycket. Jag och sjuåringen började diskutera Lars Vilk, rondellhundar i allmänhet samt Vägverkets regler för konst längs vägen. Jag flikade in historien om reklamaffischerna med Anna Nicole som var halvnaken och fick farbröder att krocka. Sjuåringen reagerade knappt och jag tänkte, att nähä, tyckte han inte det var roligt? Efter en minuts tystnad frågar han: Hängde tungorna utanför munnen på dem? Det tog ett par sekunder innan jag förstod vad han menade. Killen, han tror väl att det är som på tecknade filmer. Ser man en snygg tjej så dreglar man med tungan utanför munnen. Jag kan riktigt se det framför mig :-)

Hursomhelst så har jag gått igenom fynden jag gjorde innan migränen slog till och jag är jättenöjd.
I morgon har jag företagscoaching, utvecklingssamtal på skolan, mammas födelsedagsfika samt sonens fotbollsträning att tänka på. Snart behöver jag avsätta tid att förvandla klädkammaren till ett lager/kontor.


fredag!

Ännu en dag flög förbi. Tänkte åka ut till närmsta köpcentra och ta en fika och shoppa lite medan barnen var på dagis/skola. Jag skulle bara gå inom till mina föräldrar och naturligtvis blev jag sittandes där i stället.
I eftermiddags åkte vi och storhandlade mat. Jag hade helt glömt att man absolut inte ska åka till Maxi den dagen barnbidraget kommer. Alla tycks handla mat så fort pengarna trillar in - man kan nästan tro att folk har fått svälta de senaste dagarna. De tre stora var i lekhuset så de slapp åtminstone stå och köa.
Store killen var på disco nu ikväll. Uppklädd till tänderna med jeans, nitbälte, cool skjorta och glitterspray i håret (som naturligtvis ska stå rätt upp). När vi skulle bege oss dit upptäckte jag i sista stund att han hade dragit på sig gummistövlarna. Jag försöker att inte tvinga på mina barn alla regler som har med utseendet att göra, men man har _inte_ gummistövlar till skjorta. Åtminstone inte om det inte regnar och man ska iväg och dansa breakdance. Ett par timmar senare kom han hem igen och han var jättenöjd med kvällen. Två kronor kvar av fickpengarna och den här gången hade han inte ens ätit så mycket godis så han mådde illa. Han börjar bli en riktig partykille :-)
Han är bara sju år, men kan han hålla stilen och komma hem i lagom tid med pengar kvar, utan att ha varit i slagsmål eller må illa när han är tonåring så lovar jag att han kommer att få gå ut oftare än två gånger i halvåret då :-))

ännu ett steg på väg

Nyss hemkommen från sista delen i starta eget kursen. Jag fick gå igenom min affärsplan med en handläggare från Länsstyrelsen. Hon tyckte det såg bra ut och jag uppfyller grundkraven: bor på landsbygden, kvinna, under 40...
Med lite tur kan jag få igenom bidrag till marknadsföringen och utformandet av loggan till mitt företag.
Trist med pappersexercisen, men roligare när jag kommer igång :-)
Måste komma ihåg att fråga en bekant om hon kan illustrera en fin logga åt mig.

facebook

Efter inbjudningsmail från bekanta har jag nu hamnat på Facebook. Tro det eller ej, men det känns inte så fantastiskt som man läst om att det ska vara. När jag var yngre hade jag inga betänkligheter om att lägga ut personlig info på nätet. Tur är väl det, annars hade jag aldrig träffat min man (men det är en helt annan historia).
Nu när det kom till att ladda upp bilder så blev jag plötsligt väldigt tveksam. Vill jag att mina barn ska finnas på Facebook, med fullständigt namn och födelsedata? Varför i hela fridens namn borde de finnas där? Jag är omåttligt stolt över mina barn, men vill jag visa upp bilder på dem för allmänheten, bekantas bekanta, grannarna eller bara mina allra bästa vänner? Jag har i dagsläget EN kompis, enligt Facebook. Det gör mig förmodligen till en riktig tråkmåns. Det är precis vad jag känner mig som iofs. Jag är nog för gammal för att se tjusningen med att umgås på det viset. Å andra sidan är min make också 30+ och han träffar mer än gärna sina kompisar i en fantasivärld. Ska du ut och rida på din Powerget? brukar jag fråga när han sätter sig vid datorn. Det är ingen powerget, svarar han förargat. Det är en xxxxx med magiska krafter! Stor skillnad i World of Warcraft.

Idag hade vi en ovanligt stressig morgon. Eller rättare sagt: jag hade det. Ungarna gjorde som de gör alla mornar. Själv vaknade jag till insikten att maken gått till jobbet. Inget konstigt med det, mer än då att han egentligen är sjukskriven och vi har kunnat hjälpas åt med morgonbestyr och lämningar (jättelyxigt!!)
Jag skulle ringa fritids för att kolla om sonen kunde få vara där 45 min i väntan på att följa med kompis efter skolan. Frukt till två barn - de ska ha med sig en halv frukt var vilket för mig är lika med en frukt till dem två. Inte då, när de drar iväg på olika aktiviteter måste de ha med varsin halva.... Kommer iväg till skolan i tid och sen till dagis och inser där att vi borde kommit 15 min tidigare eftersom ena barnet ska åka iväg på teater. Han hann i alla fall, annars hade jag fått många minuspoäng idag.
Inser att skolkillen fått risifrutti med sig men ingen sked. Så nu ska jag strax väcka lillan så att vi kan promenera bort till skolgården med en sked lagom till rasten.
Funderar på när jag ska hinna tvätta håret idag. I kväll ska jag på kurs igen och vill gärna känna mig lite fräsch. Även om jag är på väg att starta eget så känns det som att det är jag, fyrbarnsmamman, som råkat hamna bland ett gäng affärskvinnor. Om jag ska känna mig lite bortkommen, så kan jag i alla fall göra det med nytvättat hår och målade naglar.

Hektisk dag

Började dagen med Babysång och gick sedan raskt vidare till "Drop in-fika" på dagis. Hem och fixa snabblunch och vidare med ett barn till sjukhuset för pricktest. 
De testade på mat och som väntat visade det ingenting. Sonen blev plötsligt prickig i somras och det kom och gick i ett par veckors tid medan vi testade alla kombinationer av  mat, tvättmedel, djur etc som vi kunde komma på. Nu har han inte haft några utslag på två månader så om det verkligen var allergi (som läkaren på vårdcentralen hävdade) så var det hastigt övergående. Vi har olika varianter av astma, eksem och allergier i familjen så om ett barn kan få slippa i fortsättningen så är jag glad.
Hem och ta det lugnt ett par timmar (jag och minstingen slocknade på sängen ett tag) och sen iväg på Lingon & Blåbär-party. Det var ovanligt trevliga kläder den här säsongen, men det är i dyraste laget för så basic kläder tycker jag. Lite kläder handlade jag i alla fall, så där rök en 500 kr direkt. Med på klädpartyt fanns en tjej som visade sig ha SJU döttrar. Jättespännande! Jag var tvungen att fråga en massa och jag har fått en massa bra tips på hur man klarar sju barn under 13 år. Det är väldigt inspirerande att träffa någon som lyckas få det att funka smidigt i en så pass stor familj. Inte för att jag tänkte ha fullt så många, men någon till hade varit trevligt.

Treåringen har krånglat vid läggningen ett tag (pappa ska sitta hos mig/vill vara uppe/vill inte sova etc) men maken har hittat lösningen. Gosedjuret "Stora-tjocka-katt" får göra det inte han får: Stora-tjocka-katt får sitta i köket och äta mariekex om T lägger sig..... Stora-tjocka-katt får titta på tv med oss vuxna en stund extra om T inte gnäller. Funkar urbra!
                                                                            

vägskäl i livet

Nu är det jättelänge sedan jag skrev något här. Jag tänker på det ibland men så flyger tiden iväg....
De senaste månaderna har en gammal dröm tagit fart: Jag hoppas på att starta eget snart.
Jag har i många år drömt om att kunna leva på min hobby, samtidigt som jag kan vara hemma och finnas där för mina barn. Med fyra barn händer det ju att någon är sjuk ibland :-) och jag vill inte att barnen ska vara hemifrån långa dagar hela uppväxten. Åtminstone ett par dagar i veckan vill jag att barnen ska kunna komma hem direkt efter skolan och hinna leka och njuta innan det är dags för kvällsmat-Bolibompa-läggning. Helst skulle jag vilja vara "hemmafru" i många år, men den möjligheten finns inte i dagsläget.
I perioder har jag funderat på att utveckla min affärsidé till att inkludera en butik - men då står man där igen med samma dilemma: långa arbetsdagar och vem ska vabba för sjukt barn?
Så det blir nog den blygsamma varianten: nätbutik med lagret hemma.
Jag har gått mer än halva starta-eget-kursen och det känns bra med bokföringen. Handledarna är lyriska över min affärsplan och på måndag börjar "min" coaching som förhoppningsvis mynnar ut i en företagsregistrering.
Jag lär inte bli rik på att ha ett kontor/lager i klädkammaren, men nog ska vi kunna dra in så pass att jag kan vara hemma-mamma utan att tvingas leva på bara en inkomst. Det som skrämmer mig är att jag på sikt lär få säga upp mig från en fast anställning (och såna ska man ju hålla hårt i nuförtiden). Jag har jobbat på samma företag i 9 år nu så det känns som att kasta sig ut för ett stup med förbundna ögon.

Samtidigt som det känns kul att kanske komma igång, så tvekar jag lite på timingen. Jag är ju mammaledig nu och hade tänkt vara det ett år till. Efter det funderade vi på att utnyttja vårdnadsbidraget om det går igenom i vår kommun (dvs vara hemma med en "lön" på 3000 kr) ett år. Startar jag eget NU så ryker ju allt det där. Nog borde man ta ut hela sin mammaledighet?
Och om jag startar eget så kan vi ju inte skaffa en liten till. Man lägger inte ett nystartat företag på is och den föräldrapenningen jag skulle få ut då skulle bli minimal gissar jag.

Kanske är jag inte redo att bli egenföretagare än. Kanske jag borde vänta några år. Men tiden rinner ju iväg. jag vill inte vara hemma-mamma när barnen är tonåringar och hellre är hemifrån. Jag vill ju finnas där NU.

RSS 2.0