Det går lite ner och lite upp

Igår var jag sämre igen, matt och eländig. Rösten höll kanske 20 meningar på morgonen och sen kom det bara väsningar efter det.
På eftermiddagen var jag själv med sexåringen och sjuåringen i kanske en halvtimme och de lyckades bråka hela tiden. Jag skällde och skällde, men eftersom jag inte precis kunde höja rösten så valde de att helt ignorera mig. Jisses, vad arg jag var! När maken kom in från kontoret igen så hade jag honom att gorma på dem :-/
De är faktiskt rätt skötsamma annars och det är sällan man behöver säga något mer än en gång. Men nu var det väl det att jag har haft ont och inte orkat något och de har varit spända och trippat lite på tå ett tag - plötsligt höll det inte längre.
Jag satt på sängen och grät ett tag efteråt. Så då är man väl lite emotionellt instabil nu då :-(

Igår kväll när vi satt tillsammans framför tvn så skulle ettriga lilleman plötsligt byta plats i soffan och utan någon som helst förvarning så satte han armbågen rätt mot min hals, precis vid snittet, och så vräkte han sig över mig. Jag skrek rätt ut. Jag tror det var signalen för att det var dags för värktabletter och att gå och lägga sig.

Idag har det faktiskt varit mycket bättre, trots allt. Jag tog med mig två barn i syskonvagnen samt tioåringen och promenerade till affären, en liten runda på kanske 1 km enkel väg. Jag var beredd på att få vända så vi hade faktiskt inte affären som mål från början, jag är inte helt galen för så långt har jag inte orkat gå på jag vet inte hur länge. Om man bortser från att det värker lite i halsområdet och att nacken är lite stel så var det ungefär som att vara helt frisk! Ingen hjärtklappning, ingen andnöd! (Jag kände inte en enda gång att jag kanske skulle få sätta mig i ett dike och vänta på hjälp.) Det finns alltså hopp om livet :-D
Jag har tom haft ljud i strupen i stort sett hela dagen idag så jag kan absolut tro att det här kan bli bra till slut.

Efter lunch åkte vi ut till sommarstugan för att ungarna skulle få fira lite Halloween. Byalaget i byn där hade ordnat med pumpatävling, godis till utklädda barn etc.

Dottern som häxa

Vi köpte oss en stor pumpa och hjälptes åt att skära ut ett ansikte. Ingen vinnarpumpa, men jag är glad att vi fick gjort en ändå.


Maken och tioåringen gör en pumpagubbe




pumpatävling
Varken jag eller maken har haft energi över till att fixa en pumpa innan i veckan så hade vi inte åkt dit idag så hade vi varit utan.
Vi brukar ju alltid rosta pumpafröna och fastän det kändes lite fånigt så tog vi med vår urgröpta innehåll med oss hem i en påse, sköljde av och rostade i ugnen med lite salt. Toppen som snacks!


Mina föräldrar hade tänkt stanna över natten i sommarstugan och tioåringen ville också sova över då, men när det väl var dags för oss andra att åka hem och han fick en godnattkram så ångrade han sig och följde med hem ändå. Han skulle aldrig erkänna det men jag tror att han är lite hemkär den killen.

När verkligheten gör sig påmind

Jag packade upp min sjukhusväska här innan och blev nästan full i skratt. Det mesta var ju orört, så när som på tandborsten. Jag hade packat ombyteskläder, en stor neccessär med full med smink samt två böcker och ett par tidningar...
Jag läste inte en rad på sjukhuset. Och sminka mig? SMINKA MIG?? Vad sjutton tänkte jag på?! :-)

Det har ju varit så när jag har varit inne för förlossning - då har jag klämt fram barnet, hoppat ur sängen, tagit en dusch och sminkat mig och varit redo för både amning och besök. (Nu väljer jag att helt bortse från förra årets kejsarsnitt - det var i särklass det absolut värsta jag varit med om och jag sminkade mig INTE efteråt...) 
Det är skillnad på sjukhusvistelse och sjukhusvistelse.
Men det är väl bättre att vara optimistisk än att förvänta sig allt det där som verkligen hände. Jag är inte besviken eller bitter. Ibland ger verkligheten sig påmind med en spark i ändan helt enkelt.

Jag har fått tillbaka lite färg i ansiktet nu och i morgon ska jag få skjuts hem till min mamma för att få dricka thé i ett annat hus. Hon ska hjälpa mig att tvätta håret också så snart är jag som en ny människa.

Vet ni att tvätten tvättade sig inte själv när jag var iväg den här gången heller! Jag undrar hur länge man ska behöva hålla sig borta för att det ska hända?
Jag har kört 4 maskiner tvätt idag så snart är jag ikapp.

Det är över

och nu har jag påbörjat vandringen tillbaka till livet.
Måndagen började med en lång rad av undersökningar. Jag sov knappt natten innan och kom iväg med minsta marginal så jag sprang in på kiruravd på minuten. Direkt när jag kom på morgonen så gick de hårt ut genom om köra ner en tjock sladd genom näsan och ner i svaljet. Sen skulle jag dra lite skalor samtidigt. Säg eeeeeeeee, säg i-i-i-i-i-, säg iiiiiiiiiii. Det gjorde gruvligt ont och tårarna sprutade. Stämbanden såg fina ut i alla fall.
Jag träffade 8 olika personer på olika avdelningar; röntgenläkare, logopeden för att spela in röstprovet, lämna fler blodprov..... Skickades hem trött och matt som en urvriden trasa.
Sov knappt nästa natt heller. Jag var inte särskillt orolig, men man ligger ju gärna och funderar på om barnens gympakassar är packade, om man har skrivit upp alla läxor som de ska göra och sånt där.
Jag hade fått första operationstiden på tisdagsmorgonen så vi skulle vara där och klara 06.30!
Maken följde med mig till sjukhuset och han fick vara med medan jag bytte om till sjukhuskläder och jag tackade ja till lugnande. Inte för att det kändes som om jag behövde det, men hade jag inte tagit det så hade jag kanske tyckt det var jobbigt när de började koppla sladdar och slangar. Maken fick säga hej då när de rullade ner mig till operationssalen och jag längtade efter att få se honom på uppvaket igen. Tji, fick jag! Det är tydligen bara barn som får lyxen att ha en närstående med på uppvak. Operationen tog ca 2 timmar, de var 4 som jobbade med min hals. När jag vaknade så ville hjärtat inte riktigt slå i den takten som de tyckte var lämpligt så jag fick ligga kvar på uppvak i drygt 6 timmar.
Efter 9 timmar fick jag träffa min man igen. Han hade blivit lite chockad av att se mig och det säger jag inget om - jag var själv chockad av att se mig i spegeln. Ingen titthålsoperation där inte - jag har blodiga bandage tvärs över hela halsen! Ansiktet är svullet och halsen ser ut som en trädstam.

Jag skulle ju fasta från kvällen innan och ev bara får dricka lite vatten på eftermiddagen efter operationen. Vad händer när Viktoria inte får mat regelbundet? Självklart åkte jag på migrän. En STOR FET MIGRÄN. Jag satt med en spypåse i knät i 16 timmar i sträck! Det är inget roligt att kräkas med nysnittad hals om någon trodde det. Det blixtrade framför ögonen och huvudet kändes som om det satt i spännband. Sent på kvällen fick jag nåt annat anfall pga kalciumbrist (kan man få av att ta bort sköldkörteln). Händerna svullnade till det dubbla, jag fick stickningar och förlorade sen känseln helt.
Jag delade rum med en gammal dam som ville ha tyst och släckt efter kl 17. Varje gång personalen rusade in för att ta blodprov, byta mitt dropp eller ge mig medicin så gnällde och skällde hon. Vilken cirkus!
Så morgonen därpå kom de in kl 06, kopplade bort droppet, bytte min spypåse och sa att nu behövde de sängen så kunde jag vara snäll och klä på mig så skulle jag bli utskriven?!
Då ville jag bara hem. Få lägga mig i min egen sköna säng, dra ner gardiner och ha nersläckt och sen försöka sova bort migränen. Vi fick åka hem ungefär vid lunchtid, för då hade jag klarat att dricka en halv mugg vatten utan att det kom upp igen. Bilresan hem var plågsam och jag rörde inte en fena sen på många timmar bara låg helt utslagen och sov. Framåt kvällen kunde jag äta lite och nu dagen efter så börjar jag kunna vara uppe lite. Jag har grymt ont i rygg och nacke - de tar det ju liksom inte varligt med kroppen när de ska köra ner andningsgrejer i luftröret och jobba på strupen etc under narkosen. En kiropraktor hade suttit fint just nu tror jag. Halsen känns rätt ok faktiskt. Åtminstone så länge man inte pratar, hostar eller sväljer. Jag har fått rejäla värktabletter med mig hem och den biten är faktiskt överkomlig.

Nästa vecka ska de byta bandagen och jag ser fram emot att gå runt och vara blodig om halsen. Jag har halsduk på mig inne så barnen ska slippa se det, men när jag hejade på dem som hastigast igår tyckte de att jag (mitt svullna ansikte) såg otäck ut ändå. Eller så har de bara glömt bort att deras gamla mamma inte var någon skönhet innan heller :-)

Det finns en psykisk aspekt också har jag märkt. Jag vet att det här var för mitt eget bästa och att det inte fanns något vettigt alternativ. Men jag är inte alls överens med att det fattas en bit av min kropp. En väsentlig bit. Att jag måste ersätta den med mediciner resten av livet. Tänk om jag glömmer? Tänk om det blir krig och ingen medicin finns att få tag på? Jag vet att jag är gnällig och otacksam över att ha fått en ny chans i livet men jag kan inte hjälpa det. En stund igårkväll önskade jag att det här var ogjort. Att sjukdomen var ogjord. Kan man inte bara vrida tiden tillbaka? Kunde jag inte fått vara frisk bara.

I morgon är det dagen D

Eller egentligen är det väl tisdagen som är dagen D om man ska vara petig. I morgon bitti ska jag i alla fall infinna mig på kirurgavdelningen. Dagen ägnas åt provtagningar, spela in min röst etc. På kvällen får jag åka hem på permission, jag kommer fortfarande att vara "inskriven och under vård" men jag förmodar att de vill spara in pengar på sovplatsen :-)
Alltså sover jag hemma i min egen säng och ska vara på plats på sjukhuset igen tisdag morgon kl 08. Då är det operationsdags! Operationen med nedsövning och uppvak ska ta ca 3 timmar och maken är med mig hela dagen. Går allt bra så får jag åka hem på onsdag kväll eller möjligen torsdag. Sen är det bara rehabilitering kvar och jag ber en liten bön att de ger mig rätt hormondosering från start. Jag ser fram emot nystart i livet med bättre hälsa framöver.

Idag har jag förberett mig inför det hela. Vi har haft storstädning - det har vi ju alla söndagar men idag kändes det extra viktigt att få rent och fint här hemma. För mig är det mentalt lugnande med städning. Inte för att det på något sätt är kul att städa, men de invanda rutinerna och sen slutresultatet ger mig ro i själen :-)
Sjukhusväskan är redan packad, min förlossningsväska/weekendväska står klar med ombyteskläder, pyjamas och böcker att läsa. Jag ska ju vara barnledig i tre heldagar och vet inte riktigt vad man ska hitta på då. Jag får säkert lämna rummet när allt är klart men hur mycket finns det egentligen att hitta på i korridorerna. Jag vet inte alls hur ont jag kommer att ha efter operationen, men intalar mig att med någon värktablett så kommer det på sin höjd att strama lite i operationssnittet. Visst är det så! ;-)

Sjuåringen hade en kompis på besök idag. Kompisen ringde själv och frågade mig om han kunde få komma och leka och det gick väl bra. Det lät lite som att hans föräldrar behövde barnvakt och det bekräftades när de kom, de skulle åka iväg på lite ärenden. Inte för att det gör något men jag tycker nästan det känns bättre om folk frågar om deras barn kan vara hos oss när de ska åka iväg. När vi skulle äta mellanmål ville kompisen inte ha eller sitta med vid bordet och efter en stund satt han i soffan och grät. Han mådde inte bra sa han och jag ringde efter hans föräldrar. Pappan kom rätt snabbt och då kryper det fram att han inte var ett dugg förvånad - killen hade mått dåligt hela helgen! Han hade mått illa, försökt kräkas och varit slö, men sen tyckte de att han var pigg på förmiddagen idag.
Tack för den! Grrr....då kör man väl inte hem sitt barn till en kompis för att leka!
Dessutom har jag precis blivit av med en seg infektion och har hoppat över alla öppna förskolor, mammafikor etc för att jag är så rädd att bli sjuk. Tänk om jag blir sjuk NU. Missar jag operationen så vet jag inte vad jag gör!

Nä, positiva tankar var det.
Senast på torsdag är jag hemma - pigg, rask och redo att planera resten av hösten.

Mormor/Mamma/Svärmor fyller år idag!

Eftersom min mamma redan har "allt" så gäller det att vara lite klurig när det gäller presenter. Jag har inte varit och strosat i affärer så mycket i höst och därför återanvänder jag en gammal idé - en favorit i repris. För något/några år sedan så fick min amma av oss en burk "Barnbarnsthé". I år blir det "2010" i bilder. Jag har både valt bilder på barnen, oss vuxna, mormor och morfar, min brors familj och så blandat med bilder från sommarstugan, luciatåg, vitsippebacken om våren, tända pumpalyktor etc etc


Det är lite pill men ändå enkelt att göra, en hemmagjord present med mycket tanke bakom.
Mina föräldrar dricker thé på förmiddagen varje dag och nu får de varje dag en ny varm hälsning. Varje bild är ett minne att tänka på och kanske prata om.

Man gör helt enkelt följande:
1. Jag samlade alla bilder i en mapp på datorn och skrev sen ut dem i minsta storleken (ungefär som de där papperslapparna som sitter i snöret till thépåsarna när du köper dem.
2. Plocka bort de befintliga etiketterna på påsarna och tejpa dit dina egna bilder.
3. Lägg dem i en trevlig glasburk (så syns bilderna igenom) eller en fin plåtburk.
4. Klistra på en etikett

de första bilderna är mobiluppladdningar




Slutresultatet:



Tioåringen visste precis vad han ville ge till mormor och han gräddade en sats med Krabbelurer, ett mellanting mellan plättar och scones kanske man kan säga. Goda till fikat varma med lite socker eller kalla med tex marmelad. För mig är det sånt man gör på stormkök i skidbacken och jag hade nästan glömt hur gott det var. Vi får nog börja göra dem till oss själv ibland också :-)

Sjuåringen gjorde ett kort till mormor och jag tror hon blir glad när hon läser det:





Barnvaktshjälp

Idag fick min pappa rycka in som barnvakt till de två yngsta medan jag var hos tandläkaren. När tiden blev bokad så trodde jag att maken skulle vara hemma men nu är ju han borta på jobb. Min mamma jobbar på Röda Korset på onsdagarna och utan henne är det liksom slut på tillgängliga barnvakter...
Barnen har en del leksaker hemma hos mina föräldrar och morfar träffar de ju ofta så de skuttade glatt in när jag lämnade av dem.
Jag var bara borta i 45 minuter, men självklart så ordnade lilleman med en rejäl bajsblöja just då. Det är tveksamt om min pappa någonsin har bytt en blöja förut och har han det så är det typ 35 år sedan. Jag hade lämnat en ryggsäck med ett etui med våtservetter, blöjor och extrakläder - allt det där som följer med lilleman vart vi än går. Min far hade inte riktigt förstått vad våtservetterna var till för och byxblöjor utan kardborreknäppning hade han aldrig sett förut :-/
Han hade försökt byta på honom, med lilleman ståendes på badrumsgolvet och lite toalettpapper till rengöringen. Det funkade ju det med men jag fick köra en liten sanering när vi kom hem.
Så blev min far en erfarenhet rikare och jag vet att är det kris, och då menar jag KRIS någon gång så kan han rycka in en kort stund.
Nästa gång tror jag ändå att jag försöker boka om mina tider.

Utflyktsmat

När sexåringen får välja så blir det crepes med creme fraiche, morotsslantar och paprika i strimlor.



De stora barnen går ju på en skola med tema friluftsliv så minst en gång i veckan är de ute halvdag. De får lunch på skolan men självklart är det så mycket roligare att äta något i skogen så alla ska ha liten matsäck med sig ändå. Hellre grönsaker än tex Risifrutti tycker jag och barnen har många favoriter som är lätta att fixa.

Ett säkert vintertecken - händer som är så...

dsc00561 (MMS)

Ett säkert vintertecken - händer som är så nariga att de spricker :-(


Giftstruma

Håll i er här kommer världens längsta inlägg!
Jag har märkt att det är mycket gnäll från min sida här nuförtiden. Jag ber om ursäkt, men ibland måste man öppna den där ventilen och släppa ut lite ångest ;-)
För er som är nya läsare så tänkte jag dra igenom varför jag gnäller. Jag är inte utbildad inom sjukvård och det ni läser här nedan är således den information jag har fått och samlat på mig senaste månaderna.

Jag har alltså en form av sköldkörtelrubbning. Man kan ha underfunktion eller överfunktion av sköldkörteln. Vid underproduktion så går man ofta upp i vikt, blir trött etc. Vid överproduktion är symptomen de motsatta, man går ofta ner i vikt blir rastlös och "uppe i varv". I dagligt tal pratar man ofta om struma men struma är egentligen benämningen då sköldkörteln svullnar och buktar ut synligt på halsen.
Sköldkörteln har flera funktioner i kroppen: Den reglerar ämnesomsättningen, hormonnivåerna, värmekänslan. Sköldkörteln påverkar även många andra organ i kroppen.

Jag har överfunktion av sköldkörteln och det kallas oftast giftstruma. Jag fick det första omgången 2007 då det upptäcktes vid ett blodprov som jag lämnade när jag när jag var på vårdcentralen för något annat. Min doktor ringde upp mig hemma och förklarade att jag var mycket sjuk. Jag trodde henne inte och jag lyssnade inte heller på läkaren som ville skriva ut mediciner till mig på sjukhuset. Mina värden blev bättre och höll sig bra länge, med några få onormala siffror då och då. I våras kände jag mig "skakig" igen och gick självmant och lämnade blodprov på vårdcentralen. Jag blev vidareskickad till sjukhusets specialistmottagning och när jag kom dit i slutet av juli var jag rejält dålig. Jag hade gått från att vara vältränad - jag sprang långa rundor på tid och med hantlar flera gånger i veckan - till att inte orka gå 150 meter i lugn takt. Det fanns inte mycket annat än att börja med mediciner och invänta operation. Medicinerna jag tar är betablockerare (som lugnar ner hjärtat eftersom jag utan det ligger i farozonen för en stroke), en slags cellgifter (som slår ut sköldkörteln eftersom den jobbar MOT min kropp), hormoner (eftersom kroppen inte längre själv klarar ämnesomsättning eller hormonproducering).
Säger man "Giftstruma" så tycks nästan alla känna någon bekant eller bekants bekant som har eller haft giftstruma. Ibland står det i tidningarna om "den dolda kvinnosjukdomen" och det är faktiskt relativt vanligt med giftstruma. Men en del klarar sig undan med lite onormala värden och kanske en period med mediciner, andra får problem med tex hjärtat och andningen.

Min variant av sköldkörtelrubbing heter Graves sjukdom
Graves sjukdom påverkar ofta ögonen. Det finns en skådespelare som hade Graves sjukdom, Marty Feldman - den lille mannen med de utstående ögonen...ni vet säkert vem jag menar. På mig syns det ingenting men jag vet att de mätte mina ögon i somras och sa att det inte var tal om annat än att det är Graves sjukdom jag har. Jag har ont i ögonen och är ljuskänslig, köra bil kan tex vara riktigt plågsamt. Utan behandling så trycks ögonloberna utåt och läkarna jag träffat har en del skräckhistorier om hur det kan sluta. Say no more!

Mina symptom: hjärtklappning, skakningar (händerna skakade så jag knappt kunde hålla en kaffekopp), flämtande andning, rubbad menscykel, humörsvängningar, frossa, ledvärk, rastlöshet, viktnedgång
Jag vet att en del får diarré och blir infertila, svettningar och deppressioner kan också förekomma

Med medicinering: rubbad hjärtrytm, andfåddhet, trötthet, värmesvallningar, viktuppgång, dåligt immunförsvar, illamående, håravfall

Varför får man giftstruma?
De flesta inom sjukvården jag pratat med verkar eniga om att traumatiska händelser kan vara en utlösande faktor. I mitt fall handlar det i så fall om att 2007 så hade vår dotter problem med astma och hon åkte in och ut på sjukhus. vid något tillfälle höll hon på att stryka med och det tog såklart hårt på mig. Alldeles efter fick jag beskedet att jag var sjuk och jag tyckte inte jag hade tid att vara sjuk (!) eftersom jag behövde finnas till hands för dottern. Förra sommaren kom vår minsting till världen med urakut snitt och efteråt fick jag reda på att både han och jag riskerade att dö den natten. Det skulle möjligen vara det som utlöste allt igen.
Själv har jag en teori om att man kan köra slut på sin ämnesomsättning själv genom ätstörningar, men det är min personliga teori. Det finns säkert en hel del saker som tex slumpen eller annat, men forskningen har inte kommit tillräckligt långt inom det här ännu.

Hur upptäcker man giftstruma?
En del har starka symptom men eftersom alla symptom är lite svävande - de kan förekomma på en gång eller en i taget eller inte alls - så kanske man inte går iväg till doktorn. Dessutom är ju alltihopa sånt som man lider av lite till mans i livet, man tänker att man är trött för att man jobbat extra eller går ner för att man varit stressad eller fryser för man håller på att bli förkyld etc. Enklaste sättet är att be sin husläkare att ta ett blodprov. Det är gjort på fem minuter och man har svaret någon dag senare.

Hur behandlas giftstruma?
Man kan behandla med tabletter och det gör man i ca 6 - 18 månader. Efter det finns en möjlighet att värdena har stabiliserats och att man kan fortsätta leva som vanligt utan mediciner efter det. Det finns dock en stor risk att man får tillbaka alltihopa på nytt senare och en stor risk att det kommer tillbaka om man blir gravid. Eftersom det är en sjukdom som är farlig under graviditet (fostret kan få allvarliga hjärnskador) och man inte kan medicinera under en graviditet så rekommenderar de operation till de som vill bli gravida i framtiden.
Vid en operation tar man oftast bort en bit av sköldkörteln, men då finns det fortfarande en liten risk att sjukdomen kommer tillbaka. Hos en del som har stora problem kan man operera bort hela sköldkörteln, som då måste ersättas med dagligt livslångt intag av hormoner.
Giftstruma kan även behandlas med cellgifter, radioaktivt jod. I detta fall så är de radioaktiva doserna så höga att de måste intas på sjukhuset regelbundet.
Så länge man tar radioaktiva mediciner som tabletter eller jodlösning så får man inte bli gravid eftersom fostret riskerar stora skador (missbildningar och hjärnskador). Blir man ändå gravid får man inte fullfölja graviditeten. Vid medicinering så finns en liten risk för att de vita blodkropparna i blodet förstöker stöta ut medicinerna och det är förenat med livsfara. Därför måste man vid minsta tecken på infektion ta sig till en akutmottagning och lämna blodprov.
Oavsett behandling så kan det ta upp till ett år efteråt innan kroppen är återställd igen.

Jag väntar på min operation och jag har väntat sedan i juli. Regionen klarar sin tremånaders vårdgaranti med ett dygn ungefär :-)
Det är också så att kunskaperna för att genomföra operationerna inte har funnits så fantastiskt länge och det är få läkare som är utbildade specialister på just det här. För 20 år sedan hade jag förmodligen räknats som dödssjuk har jag fått höra. I NV Skåne som jag tillhör finns det EN läkare som kan göra operationen. De vill gärna att det ska göras estetiskt bra och det tackar jag för. Jag kommer att få ett ärr på halsen och kan de göra det snyggt så har jag hellre ett litet tunt streck än ser ut som Frankensteins monster efteråt.
Stämbanden måste lossas och syns fast på något annat sätt om jag har förstått det hela rätt. 1-2% av patienterna tappar sitt tal efter operationen och därför spelar de alltid in ens röst på band innan. På så sätt har man bättre möjligheter att lära sig prata med sin vanliga röst efteråt och har man sån otur så kan det ta upp till ett år hos talpedagog innan man är tillbaka till det normala igen.

Sköldkörtelrubbningar är ärftligt. I vår familj har vi både överviktiga och underviktiga barn och för att utesluta sjukdom så har de fått lämna blodprov. Jag har inte fört det här vidare och vi vet ingen annan i min släkt som har drabbats heller.
Vissa år och vissa regioner testar barnen efter födseln, jag har inte riktigt koll på hur det är just nu.

Ny vecka

Maken är iväg på jobb denna veckan och jag trixar så mycket jag kan för att få ihop dagarna. Jag börjar bli van nu i alla fall :-)
Nu är det definitivt nedräkning till operationen och det känns märkligt att om en vecka så är jag opererad och sover på sjukhuset. Jag räknar med att bli som en ny människa! Inte som en hel människa, för det kommer för alltid att saknas en sköldkörtel som måste ersättas med mediciner. Det stör mig lite som ni ser.
Jag är petnoga med att vi bara ska äta BRA mat, med så lite E-nummer och tillsatser som möjligt. Jag är inte den som använder läkemedel om det inte är absolut nödvändigt. Och så ska jag ändå FÖR RESTEN AV MITT LIV proppa mig full med kemikalier på daglig basis...
Ja ja. Jag kommer ju att må bra i alla fall och snart ska jag vara tillbaka på banan igen - fokuserad och vältränad. Jajemen!
Om en vecka är den viktigaste biten över och sen är det bara att komma tillbaka till livet igen.

Den här veckan sysselsätter jag mig med tandläkarbesök (de får inte laga min tand ordentligt nu heller eftersom jag inte får inta några läkemedel som kan vara blodförtunnande, så min temporära lagning byts ut mot....en temporär lagning!). Utvecklingssamtal för sexåringen på skolan - kan bli intressant eftersom det händer mycket där. Min mamma fyller år och ska firas i helgen. Sen är det förstås de vanliga tennisträningarna, simträningarna etc etc. Nog ska även denna vecka flyga förbi.

Apropå Dansfeber

Ja ni såg väl finalen? Jag hade inte sett Morgan Alling dansa Flashdance förut och det var ju absolut en upplevelse ;-)
Men Markoolio och Tobbe var värdiga vinnare, det tycker jag nog.

Den där slutscenen från Dirty Dancing är en klassiker! Jag tror att Dirty Dancing var den första filmen jag såg på bio som inte var en barnfilm. Jag köpte filmmusiken på LP efteråt - det var helt klart ett tag sedan :-)
Filmen är ju fortfarande bra, trots att det var länge sedan man var kär i Patrick Swayze. Jag tror absolut att filmen hjälpte till att göra mitt val att gå Ballroom & Latin Dancing på college i England många många år senare. Jag har tävlat för mitt college, visste ni det? Jag har guldmedaljer i bla Tango, Cha-Cha, Rumba, Vals, Paso Double... Jag tror Cha-Cha var min favoritdans. Jag har mina tränings-cd kvar, men de svindyra skorna och uppvisningskläderna är borta sedan länge. Jag höll på tills jag var höggravid med första barnet och hoppade av skolan när jag hade en termin kvar till att bli dansinstruktör. Inte för att jag skulle ha nytta av det examensbetyget ändå, jag tror jag valt helt fel utbildningar hela livet. (Samma med  året jag läste till reseledare och sen vidare till flygvärdinna. Jag blev ju ändå möbelsäljare...)
Nu kom jag nästan ifrån ämnet. Ni minns väl hela slutscenen från Dirty Dancing antar jag?!


När jag och maken planerade vårt bröllop för drygt 8 år sedan så kändes det lite tanigt med en vanligt bröllopsvals. Vad gjorde vi?
Vi tränade naturligtvis in HELA slutdansen från filmen! På bröllopsdagens kväll så satte nerverna in och medan alla festdeltagare stod och tittade på så blev det ändå bröllopsvals till Fly me to the moon. De intränade stegen kom senare på kvällen när de flesta var lite dragna :-)

Knattebio

Idag var jag, treåringen och sexåringen på bio och såg


Alfons och pappa Åberg

Det var fyra kortfilmer på vardera 10 min som visades. Lillskruttan tyckte det var toppen - det var hennes fösrta biobesök och hon älskar böckerna om Alfons Åberg. Precis lagom tempo för henne :-)
Sexåringen var ju lite i äldsta laget (ganska väntat men han ville så gärna med) men han tyckte det var ok, "Som på tv fast man fick äta popcorn".
Precis innan de släckte ner vid filmens början så såg vi att min svägerska och deras treåring satt någon rad framför oss, så dem fick vi en trevlig pratstund med efteråt. 

I övrigt så har ett par av barnen varit på dåligt humör hela dagen. De måste ha vaknat på fel sida idag för attityden sitter i än! Ikväll ser vi Dansfeber på tv och jag har sagt att den som inte sköter sig åker i säng utan uppesittarkväll så vi får väl se hur många vi blir i soffan.

Världens bästaste brorsbarn

Min brors yngsta barn ska döpas i november och jag ska vara fadder. Jag har hittat en fin doppresent som måste beställas från USA, men deras hemsida krånglar just nu. Vad det är får jag visa er sen ;-)
I fall det inte går att få tag på det jag tänkt mig i tid så får ni gärna ge tips på andra doppresenter!



Vår minsting ser ju ut som en jätte nu jämfört med den här lilla krabaten :-) Tänk vad fort de växer!

Deras första barn föddes två månader efter vår lillskrutta och när de två träffas så blir det alltid massor av bus!

Koll på ytterkläder

Eftersom det har börjat bli ordentligt kallt på mornarna så tyckte jag det var hög tid att inventera förrådet av vinters ytterkläder. Upp på vinden och så plocka ner allt som såg ut att vara i lämpliga storlekar...



Utöver detta finns då några overaller som ska ut ur huset av olika anledningar, samt en Polarn och Pyret guldparkas som ingen har velat använda eftersom den är för varm för våra skånska vintrar. Jag sparar parkasen ifall lilleman vill ha den om tio år.
Pojkkläder har vi naturligtvis gott om, men vissa år finns det ändå inget som passar. Alla provade för glatta livet och sen var det bara att konstatera att i år finns det redan bra kläder till alla utom lillskruttan. Hon fick visserligen på sig overallen som hon haft både när hon var 1½ år och 2½ år, men nu kunde hon inte röra sig nåt vidare i den. Vi får köpa en ny overall i år påpekade jag. Åhhh, då vill jag ha en JÅÅÅSA, sjöng hon medan hon skuttade rundor. Eftersom jag är rätt less på marinblå kläder så ska hon faktiskt få en rosa overall (den förra var röd).
De två stora killarna fick nya ytterkläder i slutet av förra säsongen och då tog jag i lite med storleken så deras passar även i år som tur är. Sexåringen kommer i en av overallerna på lager och det är bara till att hoppas på att den håller tätt ännu en säsong.
Lilleman har redan fått en overall, jag fick tag på en jättefin Lego castle overall på Tradera.
Förutom en ny overall till skruttan så behöver alla utom dottern (som kommer i de hon fick frampå vårkanten) nya vinterskor. Hellre bara skor än både ytterkläder och skor till alla ;-) 
Jag har även haft framme flyttkartongen med familjens vantar och jag tror att vi ska ha så vi klarar oss. Det är ju ett visst svinn på vantar trots att jag namnmärker dem, men å andra sidan så köper jag mängder av nya vantar när de reas ut i affärerna i slutet av säsongen.


USB Hello Kitty

Idag kom ett paket som jag väntat på. Det var ett USB-minne som jag köpt på nätet, ett litet minne i form av en Hello Kitty :-)







Jag är alltid livrädd för att något ska hända med datorn så att alla bilder vi har går förlorade. Min jobbdator la av för ett tag sedan och där hade jag massor med uppgifter som jag aldrig får tillbaka så NU har jag lärt mig läxan. Från och med nu ska allt sparas på olika ställen.
Jag satte mig ner och sorterade alla våra bilder och det var verkligen på tiden! Det har tagit mig hela kvällen. Jag tror det var ca 4200 objekt sparade i olika mappar. Företagsbilder och dito info kopierades över på ett seperat minne och alla familjebilderna kopierades över på Hello Kitty. Nu känner jag mig väldigt duktig.


Het glass

Jag fick mycket riktigt sätta mig i bilen och köra de 3 milen till närmaste sjukhus för att lämna blodprov. I gengäld så fick jag hämta upp någon form av akutremiss på "min" avdelning och seglade sedan snabbt in till provtagningscentralen rakt igenom genom deras väntsal där man för en gångs skull slapp sitta och vänta med en nummerlapp i handen :-) Jag var hemma igen på en timme!

Nu ringde precis en läkare och lämnade besked på proverna, snabba ryck förekommer åtminstone då och då.
Vita blodkropparna mår bra. De kunde se att jag bär på en kraftig infektion - inget jag inte redan visste med tanke på att mitt innanmäte just nu verkar vara grönt *Blä*.
Nu har jag gjort min plikt i alla fall och det är konstaterat att jag bara har en vanlig förkylning och inget annat. Toppen!

Tänkte fira med lite glass så här innan alla kommer hem på eftermiddagen. Eftersom vi kör lågsockerkost i det här huset så förekommer det ytterst sällan att det finns glass i frysen (liksom det sällan  finns kakor, godis eller saft här heller), men jag föll för frestelsen för ett tag sedan när de sålde ut glassbyttor för 5 kr/st på Maxi.
Det fick bli vad vi hade, nämligen Chilichokladglass från Sia:

In med en stor skopa i munnen och.....Hallå, skojar ni med mig eller?!
Oätligt. Glass ska väl inte bränna på tungan?
Jag har för mig att jag har smakat någon sån där delikatesschoklad med chili förut och det var spicy men inte brännande.
Vilken besvikelse. De har slängt i lite salta pumpafrön i glassen också och det är helt ok, jag gillar salta pumpafrön även om jag inte riktigt förstår kombinationen chili/pumpafrö (och glass!). Men det här kan jag inte äta.
Jag kanske ska slå till med en näve solroskärnor i stället - det är det roligaste och lyxigaste vi har i snacksväg annars (barnen älskar det!)


För tidigt att ropa hej

Vaknade feberfri i morse och var på benen hela förmiddagen. Jag åkte t.o.m. en sväng till Apoteket! Ena sonens astmamedicin tar slut till helgen och eftersom jag aldrig kom iväg förra veckan så kändes det som hög tid att få det ordnat idag. Tjejen som plockade fram den nya lådan med medicin bad nästan om ursäkt för det faktum att det där året som man får räkna ihop barnens kostander och inte behöver betala över 1800:- tog slut i fredags... Inhalatorn kostar denna gången 956 kr! Tack för det. Jag vet att det jämnar ut sig, det blir ju billigare nästa gång och eftersom vi har den sortens barn vi har så är vi snabbt uppe i högkostnadssumman igen (eller kanske inte, nu är det ju bara två barn kvar som behöver ta någonting alls), men ändå. Det sved lite att dra kortet idag.
Tillbaka hemma för lite jobb och jag fick faktiskt en hel del gjort. Sen var febern tillbaka igen :-(

Nu är det ju så knasigt att jag på något sätt måste anmäla varje gång jag får feber. Det är nåt med de vita blodkropparna som kan gå snett ihop med medicinerna och bla bla bla. Jag har varit inne och lämnat blod EN gång och det tog många timmar och kostade 300:- så jag är inte så sugen på att göra det hela tiden. Tänkte ringa min doktor i morgon och höra om det är nödvändigt. Antingen kommer han att säga att jag börjar bli hypokondriker eller så kommer han att säga att jag borde åkt in redan i lördags - vad han än säger så kommer jag att ha gjort fel redan. Jag går och lägger mig igen och så vaknar jag frisk och kry i morgon. Visst?!
Maken blir hur som helst hemma hela veckan och det är ju trevligt. Jag har ännu inte upplyst honom om att veckans matsedel är gjord utifrån 1 vuxen + 5 barn; bara renskavsgryta, marockansk mat och annat som inte tillhör hans favoriter. Vad han ska äta får han fundera ut själv :-)

Knockad av feber

Natten var inte rolig och jag har varit sängliggandes större delen av dagen. Hög feber och ont i hela kroppen. Tur att maken är hemma och ledig i helgen. Nästa vecka är det tänkt att han ska jobba borta, men det vete sjutton om det funkar att han är 40 mil bort om jag inte orkar ur sängen :-(

När jag sover har jag såna där konstiga feberdrömmar. Idag har jag drömt om byn där jag gick i skolan för 30 år sedan, jätteskumt alltihopa.
Behöver lägga mig igen, jag hoppas allt är bättre när jag vaknar i morgon.

Sömnadsprojekt

Nu har jag ju fått hem mina mönster, gjorda utifrån mina designer och svindyra att få uppritade. Det vore ju synd att inte ha dem till någonting alls (för att inte tala om att jag står här med tyger för 3700:- till ingen nytta) så idag tog jag fram alltihopa och sydde en klänning.
JAG sydde en klänning - jag som absolut inte kan sy och enbart använder symaskinen till att sy maskeradkläder. På MIN MASKIN som är envisare än en gammal åsna, en maskin som är medflyttad från UK och därmed behöver adapter som det är glapp i. För att göra det ännu mer spännande så fungerar bara raksöm och zickzack, ställer man in reglaget för dekorsöm så väljer maskinen själv vad det ska bli - och det blir olika varje gång du sätter ner pressarfoten :-/
Vi bråkade om makten idag, jag och symaskinen. Jag vann och dottern fick således en ny klänning. Av alla fina tyger som jag har här hemma så valde hon djungeltyget. Men det är hon som ska ha klänningen, det är ju inte jag som ska umgås med mina vänner i den.
Den är inte perfekt sydd, det ska gudarna veta, men för privat bruk är den toppen. Jag är mycket stolt över mig själv!





Skruttan gillar sin mjukisklänning :-)

Slänger med en bild på provklänningen som sömmerskan sydde efter att vi hade gått igenom mina bilder och första mönstret blivit ritat. Även här har dottern valt tyget - ska man lägga pengar på ett provplagg så kan man lika gärna ta ett tyg och en storlek som kommer till användning. Det är dessutom ont om klänningar med fordon ;-)



Nu vill hon ha en prinsessklänning med Spindelmannen på. Undras om man kanske skulle ge sig på det. Tyg finns ju att köpa och något mönster ska väl finnas att låna på bibblan kanske.

Ledset idag

Det här är ingen bra dag alls.
Jag tappar en hel del hår och är därför nästan rädd för att borsta det numera, så i morse drog jag som vanligt bara fingrarna genom håret och satte upp det i en lös knut i nacken. Jag vänder mig om efteråt och ser att det ligger en stor hårhög på golvet. Inte lite hårstrån eller som när man gör rent hårborsten - utan tussvis med hår! När barnen var lämnade på dagis/skola och hos mormor hade jag maken till att titta igenom mitt hår. Inga kala fläckar än (det fick jag ju för ett par år sedan), men betydligt tunnare hår än vad man kunde önska.
Jag kan ta mycket och har accepterat att jag måste genomgå den här operationen. Men att tappa håret? Det är bara för mycket. Jag räknar mig inte som särskillt fåfäng, men mitt hår är jag rädd om!

Idag har jag gråtit stora floder och lyssnat på makens argument för att det är bättre att tappa håret och sedan bli frisk än att bli sjukare och sjukare tills kroppen inte håller längre. Jag vet att jag är löjlig, men åtminstone en stund idag hade jag hellre valt att förbli stillastittande om jag bara får behålla mitt hår.
Jag ringde faktiskt till medicinmottagningen för att fråga om jag inte kunde sluta med bromsmedicinerna. Det är ju troligen det där radioaktiva som ger håravfallet menade jag, men sköterskan jag pratade med sa att det likaväl kunde bero på att sjukdomen fortfarande eskalerar. Jag fick absolut inte sluta med någon medicin :-(
I stället ska de försöka få in mig till operation tidigare än inbokat. Om det blir så får jag veta i eftermiddag, men troligen får jag helt enkelt hålla tummarna för att jag får behålla det hår som är kvar nu de sista veckorna.


Dagen D är bestämd

Var inne på sjukhuset igen idag för att lämna ifrån mig ytterligare lite blod. Jag misstänker att medicindoserna behöver korrigeras igen, men vi får väl se vad de säger. Det kanske inte är lönt.
När jag ändå var i huset så gick jag inom kirurgavdelningen för att höra hur långt innan jag kan förvänta mig att få veta datumet för operationen. Om det skulle ske i slutet av okt/början av november så kunde det ju vara läge att få veta det snart liksom - jag måste ju stänga ner hela företaget minst en vecka och dessutom har jag hämtat ut de sista medicinerna på recepten nu. Jag ska titta efter, sa tjejen i receptionen varpå hon meddelar mig att jag blir inlagd om tre veckor. Tack, bra att veta...
Datumet har tydligen varit bokat ett bra tag (sedan 1 månad!) men ibland är de lite sega med att skicka ut tiderna.
Det känns bra att veta att det är på gång i alla fall. Jag kan knappt minnas hur det var att känna sig "som vanligt". Det jag saknar allra mest är nog att kunna ge mig ut och springa. Jag ser fram emot joggingturer, att få vara pigg och koncentrerad, att slippa frysa eller få hjärtklappning. Ett bättre fungerande immunförsvar vore inte dumt det heller.

När jag kom hem och tog av mig jackan så såg jag att tröjärmen var blodig. Någonting jag äter är tydligen blodförtunnande och därför sätter de ibland bandage runt armvecket efter att ha stuckit mig. Tjejen som tog proverna idag satte dit några tejpbitar ovanpå plåstret och det hjälpte ju inte ett dugg. Det är ju tur att jag inte var på väg någon annanstans än hem.

Ett steg framåt och två tillbaka

Så har jag då fått hem första klänningen samt mönster klara till ytterligare ett gäng plagg. Nu har jag äntligen fått någorlunda korrekta offerter på sömnadsarbetet från sömmerskan och det var bara att dra i bromsen direkt. Det går helt enkelt inte att betala någon annan för att de ska sy upp varje plagg från grunden, inte i det här landet i varje fall.
Om jag hade kunnat sy proffsigt själv eller haft all tid i världen att slänga in utan att behöva lön eller.... Nix. Jag vill skapa något som är lite finare, lite bättre, lite roligare än vad som finns att köpa för en billig peng i alla de stora klädkedjorna. Däremot känner jag inget behov av roliga vardagskläder som kostar många hundralappar per plagg och jag är ganska övertygad om att mina kunder inte är ute efter det heller.
Läropengar, kallar maken de pengar som har rullat ut och iväg senaste veckorna :-( Man lär sig av sina misstag sägs det och för varje nit så blir jag väl lite klokare för man hoppas.
Backa.....backa....backa....backa.
Nya provplagg är på väg och man vet aldrig vad man får.

Sova sova säng säng säng

Jag gick faktiskt och la mig före midnatt igår och trodde att jag därmed skulle få sova gott hela långa natten. Det blev inte så nej.
Lilleman vaknade vid 02.30 och var ledsen. Ingeting jag gjorde hjälpte, han var helt otröstlig. Han fick välling, jag provade att lägga honom i min säng, gå runt och vyssja honom, sitta med honom i soffan...
Då och då slumrade han till men gjorde jag minsta ansats till att försöka lägga ner honom så var han klarvaken och ledsen igen. Han somnade till slut utmattad i syskonvagnen. Då var klockan halv 6 och jag slängde mig på sängen och hann ungefär blunda innan väckarklockan ringde. Jag var inte människa när jag steg upp. Jag släpade mig in i duschen och där stod jag tills varmvattnet tog slut. Idag har han varit på sitt vanliga glada humör så jag vet inte riktigt vad som stod på i natt.

Iväg med barn till skolan, lilleman till mormor, dottern till dagisfotografering....vidare till sömmerskan för att kolla in första provplagget. Kul att se sin egen idé i verkligheten. Första plagget blev en klänning och den blev på det hela taget bra men dekorsömmarna ska ändras och längden kortas. Vill inte ens tänka på att varje provplagg går loss på drygt en halv tusenlapp - vi gick igenom ändringarna och sen blir det nytt prov i början av nästa vecka.

Någonstans efter mellanmålet i eftermiddags så tog min energi helt slut. Lilleman sov och de stora som var hemma höll sig sysselsatta med tv-spel. Jag la mig på soffan och sov i nästan en timme. Det säger ganska mycket om i vilket skick jag är i idag. Barnen tittade på Camp Rock 2 nu ikväll och det var med nöd och näppe som jag kunde fixa popcorn och hänga med i handlingen. Lederna värker, huvudet värker, jag har frossa och längtar efter att gå och lägga mig. Av någon anledning slängde jag in en maskin tvätt när barnen hade lagt sig och nu känner jag mig tvungen att vänta på att tvätten ska bli klar så jag kan hänga upp den. Snart, snart...

Ber en bön om att alla ska sova lugnt i natt.

RSS 2.0