Då börjar vi om igen...

De senaste dagarna så har jag börjat känna av att Levaxindosen inte ligger riktigt som den ska. Jag har ju fått äta högre dos under graviditeten och nu när Liten är ute så jag inte längre behöver dela med mig till henne så blir det ju fel. Jag var förvarnad om att det nog skulle bli så och nu när skakningarna, hjärtklappningen och allt det där dök upp igen så var jag snabb med att lämna nytt blodprov. Att jag tappat flera kilo senaste veckan är också ett rätt tydligt tecken. Svaret kom i morse och ganska omedelbart så blev jag uppringd och beordrad om att hämta ut ny medicin omgående. Blir jag sämre så är det hjärtat som tar stryk och då ska jag ta mig till akuten :-/ Annars ska jag vänta tre veckor, lämna nytt prov och se om Herr Doktorn har gissat rätt direkt eller vi ska prova en annan dos. Man får liksom börja om från början med utprovningen.
Alltid lika spännande att se hur kroppen reagerar. Det känns lite som PMS i kubik samtidigt som kroppen är så stressad att man börjar sluddra och händerna skakar. Humörsvängningarna ska vi inte tala om - jag träffade på en bekant idag och skulle berätta om en sak (en hyfsat ordinär grej som hänt) och plötsligt stod jag och grät. Fast jag inte ens var ledsen liksom :-/ Ibland borde man helt enkelt inte vistas bland folk! För att inte tala om att jag var på väg någon annanstans och sedan fick sitta bland folk med rödgråtet ansikte... Ingen bra dag :-(

Provtagning och läkarbesök

Fick idag en ny läkare inne i stan som ska ha koll på mig eftersom de på Vårdcentralen inte visste alls hur de skulle gå tillväga med någon som mig. Lång historia men summan av kardemumman är följande:
Värdena håller sig på exemplariska nivåer och det finns alla förutsättningar för att det kommer att hålla sig så.
Jag är så frisk som jag kan bli.
Efter femtielva olika besked och gråzoner så vågar jag se framåt och det är mer goda nyheter än ni kan ana :-D 

Nya blodprover, nya tester

Då var det åter igen dags att åka till sjukhuset och lämna ifrån sig lite blod.
Lilleman hade feber i går kväll/natt så han fick förstås vara hemma från dagis. Det komplicerade det hela lite men vi löste det genom att han fick leka hos mormor i stället - hon räds inga baciller alls ;-)
Sagt och gjort - jag lämnade av tre barn på skolan, ett barn hos mormor och sen var det raka spåret mot motorvägen....trodde jag. Mamma, ska inte jag till dagis? hördes från baksätet. Hoppsan, ett barn kvar! Tillbaka mot byn igen och så in med en liten skrutta på rätt ställe :-)

Det var gräsligt lång väntetid på provtagningscentralen men jag fick läst ett helt gäng med trevliga inredningstidningar så helt fel var det inte. Jag är inte rädd för stick längre (när jag var ung svimmade jag emellanåt men nu har man ju fött barn och är...ähum...inte rädd för nåt. Visst?) och jag går ju iväg och gör det här ungefär var fjärde vecka. Ändå snurrade det till lite idag och vips så hade sköterskan fällt ner stolen till liggläge. Jag har tydligen lättflytande blod dessutom och vissa gånger, som idag, så vill det liksom inte stoppa heller. Jag fick tryckförband och fick ligga kvar ett tag och så sa de att i forsättningen så måste jag säga till innan de sätter nålen att det kan vara så att det inte räcker med något futtigt plåster.


Jag hoppas så klart att den här gången så har alla värden hoppat tillrätta och lagt sig inom ramen för det normala. Det skulle betyda att jag räknas som frisk och att jag kan leva och planera mitt liv som om jag aldrig hade varit sjuk. Det vore underbart! Jag står fortfarande och stampar och jag är så otålig att få gå vidare i livet.
Samtidigt så känner jag ju att det i bästa fall är oförändrat sedan sist och i sämsta fall värre. Jag har börjat frysa igen och hjärtat slår lite slirigt. Det är nästan så man hoppas på att det är inbillade besvär :-) Hellre lite stressrelaterade symptom än alternativet.

Klantade mig lite

Missade att ta min medicin i morse :-(
Jag vet ju vad som rubbade mina rutiner idag - vi hade ju en gosse att fira med paketöppning och sådär före frukost.
Positivt: Jag klarar mig utan medicinen ända fram på eftermiddagen. För 2-3 månader sedan klarade jag mig inte ens ett par timmar efter frukosten.
Negativt: När jag väl blir dålig så rasar jag ihop totalt. Det går rätt snabbt från normalläge till att hela världen blir dimmig och jag blir så trött så det känns som om jag skulle kunna falla ner i en hög på golvet och inte stiga upp igen. Jag blir helt svart runt ögonen också, som en tvättbjörn ungefär :-/

Kroppen slutar ju omvandla maten till energi och det blir rena motorstoppet. Jag måste helt enkelt lära mig att alltid, alltid ta tabletten i tid.

Jag tog medicinen för en timme sedan och jag har sovit lite också sedan dess. Maken och två barn fick åka iväg på tennisträning nu så jag får helt enkelt hålla mig uppe och på benen ett tag till. Usch och blä.

Nystart

Jag känner mig som en ny människa, har jag sagt det? :-) Jag är oförskämt pigg! Nu känner jag verkligen skillnaden, hur kass den här hösten verkligen har varit. För 2 månader sedan orkade jag inte ens lunka 100 meter - idag funderar jag på om man kanske får lov att börja springa och styrketräna igen!
Igår gick jag en rask promenad på ett par kilometer och jag fick nästan lust att stanna vid vägkanten och göra vågen. Så underbart är det :-D Jag må ha dålig kondis och jag är ursvag men jag orkar LEVA.
Ser fram emot att kunna ägna mig åt min familj på allvar igen - vi har mycket pysslande, lekande och skrattande att ta igen.

Tillbaka

OBS! Jag vill inte plåga någon, så är du känslig så skippa inlägget (valde den minst obehagliga efter-op-bilden jag hade).
I går morse så plockade jag fram tabletterna som ska tas på morgonen; hormontablett och värktabletter. Tog fram ett glas vatten och svalde ner värktabletterna - sen var det kanske någon som ropade eller kanske slog vattenkokaren av, eller så kände jag lukten av blöja som skulle bytas.... Hur som helst så fick jag aldrig i mig den där tabletten, den viktiga.
Strax efter lunch var det som om all energi tog slut, lika plötsligt som en bil stannar vid bensinstopp. Jag formligen rasade ihop i sängen och var helt borta i flera timmar. Masade mig upp framåt kl 16 eftersom jag hade tid hos distriktssköterskan då. Lunkar ut i köket för att ta ett glas vatten. Maken höll på att fixa nytt kaffe och får då syn på en ensam tablett på köksbänken. Varför ligger det en tablett här?
Öhhhh...
Där hade vi förklaringen. Det sägs att jag ska kunna klara ett dygn eller två utan hormontillsättning, men uppenbarligen så måste kroppens förråd fyllas på lite mer först innan jag kan börja glömma.
Distriktssköterskan tog bort allt bandage och plockade av stygnen. Hon är en sån där käck sköterska som verkligen är passionerad i jobbet. Hon Åhhhade och Ohhhade över hur snyggt de hade sytt mig efter operationen och innan jag han säga något så sprang hon ut i väntrummet och hämtade in en spegel så jag kunde få se själv hur snyggt det var gjort. Ok, jag hade helst sluppit se det men där fanns bara ett svart streck. Som om någon ritat med en tuschpenna. Visst är det helt otroligt att de kan plocka ut grejer och sy igen en sådär! Om något år kommer det knappt att synas längre. (Kejsarsnittet som gjordes i augusti förra året är snudd på osynligt!) Annat var det för 10 år sedan har jag hört - det lär finnas gott om äldre damer som alltid bär stora halsband för att dölja sina fula ärr efter strumaoperationer.
Sköterskan drog ihop det med gott om tejp och sen ett något diskretare plåster utanpå. Snart är man ju i toppskick igen :-)

Här har ni mig på min väg genom helvetet och tillbaka:

Före, innan jag blev riktigt dålig


I oktober, håret hade börjat falla ur


Två dagar efter operationen (tur att det är Halloweentider!)


Idag, 1 vecka efter operationen!


Lite rodnader efter stora bandaget och kan man hoppas på att rynkorna på halsen går bort :-/

Jag har nu skapat en ny kategori med bara sjuk-inläggen så man kan välja att slippa dem eller bara läsa dem om man själv är drabbad.


När verkligheten gör sig påmind

Jag packade upp min sjukhusväska här innan och blev nästan full i skratt. Det mesta var ju orört, så när som på tandborsten. Jag hade packat ombyteskläder, en stor neccessär med full med smink samt två böcker och ett par tidningar...
Jag läste inte en rad på sjukhuset. Och sminka mig? SMINKA MIG?? Vad sjutton tänkte jag på?! :-)

Det har ju varit så när jag har varit inne för förlossning - då har jag klämt fram barnet, hoppat ur sängen, tagit en dusch och sminkat mig och varit redo för både amning och besök. (Nu väljer jag att helt bortse från förra årets kejsarsnitt - det var i särklass det absolut värsta jag varit med om och jag sminkade mig INTE efteråt...) 
Det är skillnad på sjukhusvistelse och sjukhusvistelse.
Men det är väl bättre att vara optimistisk än att förvänta sig allt det där som verkligen hände. Jag är inte besviken eller bitter. Ibland ger verkligheten sig påmind med en spark i ändan helt enkelt.

Jag har fått tillbaka lite färg i ansiktet nu och i morgon ska jag få skjuts hem till min mamma för att få dricka thé i ett annat hus. Hon ska hjälpa mig att tvätta håret också så snart är jag som en ny människa.

Vet ni att tvätten tvättade sig inte själv när jag var iväg den här gången heller! Jag undrar hur länge man ska behöva hålla sig borta för att det ska hända?
Jag har kört 4 maskiner tvätt idag så snart är jag ikapp.

Det är över

och nu har jag påbörjat vandringen tillbaka till livet.
Måndagen började med en lång rad av undersökningar. Jag sov knappt natten innan och kom iväg med minsta marginal så jag sprang in på kiruravd på minuten. Direkt när jag kom på morgonen så gick de hårt ut genom om köra ner en tjock sladd genom näsan och ner i svaljet. Sen skulle jag dra lite skalor samtidigt. Säg eeeeeeeee, säg i-i-i-i-i-, säg iiiiiiiiiii. Det gjorde gruvligt ont och tårarna sprutade. Stämbanden såg fina ut i alla fall.
Jag träffade 8 olika personer på olika avdelningar; röntgenläkare, logopeden för att spela in röstprovet, lämna fler blodprov..... Skickades hem trött och matt som en urvriden trasa.
Sov knappt nästa natt heller. Jag var inte särskillt orolig, men man ligger ju gärna och funderar på om barnens gympakassar är packade, om man har skrivit upp alla läxor som de ska göra och sånt där.
Jag hade fått första operationstiden på tisdagsmorgonen så vi skulle vara där och klara 06.30!
Maken följde med mig till sjukhuset och han fick vara med medan jag bytte om till sjukhuskläder och jag tackade ja till lugnande. Inte för att det kändes som om jag behövde det, men hade jag inte tagit det så hade jag kanske tyckt det var jobbigt när de började koppla sladdar och slangar. Maken fick säga hej då när de rullade ner mig till operationssalen och jag längtade efter att få se honom på uppvaket igen. Tji, fick jag! Det är tydligen bara barn som får lyxen att ha en närstående med på uppvak. Operationen tog ca 2 timmar, de var 4 som jobbade med min hals. När jag vaknade så ville hjärtat inte riktigt slå i den takten som de tyckte var lämpligt så jag fick ligga kvar på uppvak i drygt 6 timmar.
Efter 9 timmar fick jag träffa min man igen. Han hade blivit lite chockad av att se mig och det säger jag inget om - jag var själv chockad av att se mig i spegeln. Ingen titthålsoperation där inte - jag har blodiga bandage tvärs över hela halsen! Ansiktet är svullet och halsen ser ut som en trädstam.

Jag skulle ju fasta från kvällen innan och ev bara får dricka lite vatten på eftermiddagen efter operationen. Vad händer när Viktoria inte får mat regelbundet? Självklart åkte jag på migrän. En STOR FET MIGRÄN. Jag satt med en spypåse i knät i 16 timmar i sträck! Det är inget roligt att kräkas med nysnittad hals om någon trodde det. Det blixtrade framför ögonen och huvudet kändes som om det satt i spännband. Sent på kvällen fick jag nåt annat anfall pga kalciumbrist (kan man få av att ta bort sköldkörteln). Händerna svullnade till det dubbla, jag fick stickningar och förlorade sen känseln helt.
Jag delade rum med en gammal dam som ville ha tyst och släckt efter kl 17. Varje gång personalen rusade in för att ta blodprov, byta mitt dropp eller ge mig medicin så gnällde och skällde hon. Vilken cirkus!
Så morgonen därpå kom de in kl 06, kopplade bort droppet, bytte min spypåse och sa att nu behövde de sängen så kunde jag vara snäll och klä på mig så skulle jag bli utskriven?!
Då ville jag bara hem. Få lägga mig i min egen sköna säng, dra ner gardiner och ha nersläckt och sen försöka sova bort migränen. Vi fick åka hem ungefär vid lunchtid, för då hade jag klarat att dricka en halv mugg vatten utan att det kom upp igen. Bilresan hem var plågsam och jag rörde inte en fena sen på många timmar bara låg helt utslagen och sov. Framåt kvällen kunde jag äta lite och nu dagen efter så börjar jag kunna vara uppe lite. Jag har grymt ont i rygg och nacke - de tar det ju liksom inte varligt med kroppen när de ska köra ner andningsgrejer i luftröret och jobba på strupen etc under narkosen. En kiropraktor hade suttit fint just nu tror jag. Halsen känns rätt ok faktiskt. Åtminstone så länge man inte pratar, hostar eller sväljer. Jag har fått rejäla värktabletter med mig hem och den biten är faktiskt överkomlig.

Nästa vecka ska de byta bandagen och jag ser fram emot att gå runt och vara blodig om halsen. Jag har halsduk på mig inne så barnen ska slippa se det, men när jag hejade på dem som hastigast igår tyckte de att jag (mitt svullna ansikte) såg otäck ut ändå. Eller så har de bara glömt bort att deras gamla mamma inte var någon skönhet innan heller :-)

Det finns en psykisk aspekt också har jag märkt. Jag vet att det här var för mitt eget bästa och att det inte fanns något vettigt alternativ. Men jag är inte alls överens med att det fattas en bit av min kropp. En väsentlig bit. Att jag måste ersätta den med mediciner resten av livet. Tänk om jag glömmer? Tänk om det blir krig och ingen medicin finns att få tag på? Jag vet att jag är gnällig och otacksam över att ha fått en ny chans i livet men jag kan inte hjälpa det. En stund igårkväll önskade jag att det här var ogjort. Att sjukdomen var ogjord. Kan man inte bara vrida tiden tillbaka? Kunde jag inte fått vara frisk bara.

I morgon är det dagen D

Eller egentligen är det väl tisdagen som är dagen D om man ska vara petig. I morgon bitti ska jag i alla fall infinna mig på kirurgavdelningen. Dagen ägnas åt provtagningar, spela in min röst etc. På kvällen får jag åka hem på permission, jag kommer fortfarande att vara "inskriven och under vård" men jag förmodar att de vill spara in pengar på sovplatsen :-)
Alltså sover jag hemma i min egen säng och ska vara på plats på sjukhuset igen tisdag morgon kl 08. Då är det operationsdags! Operationen med nedsövning och uppvak ska ta ca 3 timmar och maken är med mig hela dagen. Går allt bra så får jag åka hem på onsdag kväll eller möjligen torsdag. Sen är det bara rehabilitering kvar och jag ber en liten bön att de ger mig rätt hormondosering från start. Jag ser fram emot nystart i livet med bättre hälsa framöver.

Idag har jag förberett mig inför det hela. Vi har haft storstädning - det har vi ju alla söndagar men idag kändes det extra viktigt att få rent och fint här hemma. För mig är det mentalt lugnande med städning. Inte för att det på något sätt är kul att städa, men de invanda rutinerna och sen slutresultatet ger mig ro i själen :-)
Sjukhusväskan är redan packad, min förlossningsväska/weekendväska står klar med ombyteskläder, pyjamas och böcker att läsa. Jag ska ju vara barnledig i tre heldagar och vet inte riktigt vad man ska hitta på då. Jag får säkert lämna rummet när allt är klart men hur mycket finns det egentligen att hitta på i korridorerna. Jag vet inte alls hur ont jag kommer att ha efter operationen, men intalar mig att med någon värktablett så kommer det på sin höjd att strama lite i operationssnittet. Visst är det så! ;-)

Sjuåringen hade en kompis på besök idag. Kompisen ringde själv och frågade mig om han kunde få komma och leka och det gick väl bra. Det lät lite som att hans föräldrar behövde barnvakt och det bekräftades när de kom, de skulle åka iväg på lite ärenden. Inte för att det gör något men jag tycker nästan det känns bättre om folk frågar om deras barn kan vara hos oss när de ska åka iväg. När vi skulle äta mellanmål ville kompisen inte ha eller sitta med vid bordet och efter en stund satt han i soffan och grät. Han mådde inte bra sa han och jag ringde efter hans föräldrar. Pappan kom rätt snabbt och då kryper det fram att han inte var ett dugg förvånad - killen hade mått dåligt hela helgen! Han hade mått illa, försökt kräkas och varit slö, men sen tyckte de att han var pigg på förmiddagen idag.
Tack för den! Grrr....då kör man väl inte hem sitt barn till en kompis för att leka!
Dessutom har jag precis blivit av med en seg infektion och har hoppat över alla öppna förskolor, mammafikor etc för att jag är så rädd att bli sjuk. Tänk om jag blir sjuk NU. Missar jag operationen så vet jag inte vad jag gör!

Nä, positiva tankar var det.
Senast på torsdag är jag hemma - pigg, rask och redo att planera resten av hösten.

Giftstruma

Håll i er här kommer världens längsta inlägg!
Jag har märkt att det är mycket gnäll från min sida här nuförtiden. Jag ber om ursäkt, men ibland måste man öppna den där ventilen och släppa ut lite ångest ;-)
För er som är nya läsare så tänkte jag dra igenom varför jag gnäller. Jag är inte utbildad inom sjukvård och det ni läser här nedan är således den information jag har fått och samlat på mig senaste månaderna.

Jag har alltså en form av sköldkörtelrubbning. Man kan ha underfunktion eller överfunktion av sköldkörteln. Vid underproduktion så går man ofta upp i vikt, blir trött etc. Vid överproduktion är symptomen de motsatta, man går ofta ner i vikt blir rastlös och "uppe i varv". I dagligt tal pratar man ofta om struma men struma är egentligen benämningen då sköldkörteln svullnar och buktar ut synligt på halsen.
Sköldkörteln har flera funktioner i kroppen: Den reglerar ämnesomsättningen, hormonnivåerna, värmekänslan. Sköldkörteln påverkar även många andra organ i kroppen.

Jag har överfunktion av sköldkörteln och det kallas oftast giftstruma. Jag fick det första omgången 2007 då det upptäcktes vid ett blodprov som jag lämnade när jag när jag var på vårdcentralen för något annat. Min doktor ringde upp mig hemma och förklarade att jag var mycket sjuk. Jag trodde henne inte och jag lyssnade inte heller på läkaren som ville skriva ut mediciner till mig på sjukhuset. Mina värden blev bättre och höll sig bra länge, med några få onormala siffror då och då. I våras kände jag mig "skakig" igen och gick självmant och lämnade blodprov på vårdcentralen. Jag blev vidareskickad till sjukhusets specialistmottagning och när jag kom dit i slutet av juli var jag rejält dålig. Jag hade gått från att vara vältränad - jag sprang långa rundor på tid och med hantlar flera gånger i veckan - till att inte orka gå 150 meter i lugn takt. Det fanns inte mycket annat än att börja med mediciner och invänta operation. Medicinerna jag tar är betablockerare (som lugnar ner hjärtat eftersom jag utan det ligger i farozonen för en stroke), en slags cellgifter (som slår ut sköldkörteln eftersom den jobbar MOT min kropp), hormoner (eftersom kroppen inte längre själv klarar ämnesomsättning eller hormonproducering).
Säger man "Giftstruma" så tycks nästan alla känna någon bekant eller bekants bekant som har eller haft giftstruma. Ibland står det i tidningarna om "den dolda kvinnosjukdomen" och det är faktiskt relativt vanligt med giftstruma. Men en del klarar sig undan med lite onormala värden och kanske en period med mediciner, andra får problem med tex hjärtat och andningen.

Min variant av sköldkörtelrubbing heter Graves sjukdom
Graves sjukdom påverkar ofta ögonen. Det finns en skådespelare som hade Graves sjukdom, Marty Feldman - den lille mannen med de utstående ögonen...ni vet säkert vem jag menar. På mig syns det ingenting men jag vet att de mätte mina ögon i somras och sa att det inte var tal om annat än att det är Graves sjukdom jag har. Jag har ont i ögonen och är ljuskänslig, köra bil kan tex vara riktigt plågsamt. Utan behandling så trycks ögonloberna utåt och läkarna jag träffat har en del skräckhistorier om hur det kan sluta. Say no more!

Mina symptom: hjärtklappning, skakningar (händerna skakade så jag knappt kunde hålla en kaffekopp), flämtande andning, rubbad menscykel, humörsvängningar, frossa, ledvärk, rastlöshet, viktnedgång
Jag vet att en del får diarré och blir infertila, svettningar och deppressioner kan också förekomma

Med medicinering: rubbad hjärtrytm, andfåddhet, trötthet, värmesvallningar, viktuppgång, dåligt immunförsvar, illamående, håravfall

Varför får man giftstruma?
De flesta inom sjukvården jag pratat med verkar eniga om att traumatiska händelser kan vara en utlösande faktor. I mitt fall handlar det i så fall om att 2007 så hade vår dotter problem med astma och hon åkte in och ut på sjukhus. vid något tillfälle höll hon på att stryka med och det tog såklart hårt på mig. Alldeles efter fick jag beskedet att jag var sjuk och jag tyckte inte jag hade tid att vara sjuk (!) eftersom jag behövde finnas till hands för dottern. Förra sommaren kom vår minsting till världen med urakut snitt och efteråt fick jag reda på att både han och jag riskerade att dö den natten. Det skulle möjligen vara det som utlöste allt igen.
Själv har jag en teori om att man kan köra slut på sin ämnesomsättning själv genom ätstörningar, men det är min personliga teori. Det finns säkert en hel del saker som tex slumpen eller annat, men forskningen har inte kommit tillräckligt långt inom det här ännu.

Hur upptäcker man giftstruma?
En del har starka symptom men eftersom alla symptom är lite svävande - de kan förekomma på en gång eller en i taget eller inte alls - så kanske man inte går iväg till doktorn. Dessutom är ju alltihopa sånt som man lider av lite till mans i livet, man tänker att man är trött för att man jobbat extra eller går ner för att man varit stressad eller fryser för man håller på att bli förkyld etc. Enklaste sättet är att be sin husläkare att ta ett blodprov. Det är gjort på fem minuter och man har svaret någon dag senare.

Hur behandlas giftstruma?
Man kan behandla med tabletter och det gör man i ca 6 - 18 månader. Efter det finns en möjlighet att värdena har stabiliserats och att man kan fortsätta leva som vanligt utan mediciner efter det. Det finns dock en stor risk att man får tillbaka alltihopa på nytt senare och en stor risk att det kommer tillbaka om man blir gravid. Eftersom det är en sjukdom som är farlig under graviditet (fostret kan få allvarliga hjärnskador) och man inte kan medicinera under en graviditet så rekommenderar de operation till de som vill bli gravida i framtiden.
Vid en operation tar man oftast bort en bit av sköldkörteln, men då finns det fortfarande en liten risk att sjukdomen kommer tillbaka. Hos en del som har stora problem kan man operera bort hela sköldkörteln, som då måste ersättas med dagligt livslångt intag av hormoner.
Giftstruma kan även behandlas med cellgifter, radioaktivt jod. I detta fall så är de radioaktiva doserna så höga att de måste intas på sjukhuset regelbundet.
Så länge man tar radioaktiva mediciner som tabletter eller jodlösning så får man inte bli gravid eftersom fostret riskerar stora skador (missbildningar och hjärnskador). Blir man ändå gravid får man inte fullfölja graviditeten. Vid medicinering så finns en liten risk för att de vita blodkropparna i blodet förstöker stöta ut medicinerna och det är förenat med livsfara. Därför måste man vid minsta tecken på infektion ta sig till en akutmottagning och lämna blodprov.
Oavsett behandling så kan det ta upp till ett år efteråt innan kroppen är återställd igen.

Jag väntar på min operation och jag har väntat sedan i juli. Regionen klarar sin tremånaders vårdgaranti med ett dygn ungefär :-)
Det är också så att kunskaperna för att genomföra operationerna inte har funnits så fantastiskt länge och det är få läkare som är utbildade specialister på just det här. För 20 år sedan hade jag förmodligen räknats som dödssjuk har jag fått höra. I NV Skåne som jag tillhör finns det EN läkare som kan göra operationen. De vill gärna att det ska göras estetiskt bra och det tackar jag för. Jag kommer att få ett ärr på halsen och kan de göra det snyggt så har jag hellre ett litet tunt streck än ser ut som Frankensteins monster efteråt.
Stämbanden måste lossas och syns fast på något annat sätt om jag har förstått det hela rätt. 1-2% av patienterna tappar sitt tal efter operationen och därför spelar de alltid in ens röst på band innan. På så sätt har man bättre möjligheter att lära sig prata med sin vanliga röst efteråt och har man sån otur så kan det ta upp till ett år hos talpedagog innan man är tillbaka till det normala igen.

Sköldkörtelrubbningar är ärftligt. I vår familj har vi både överviktiga och underviktiga barn och för att utesluta sjukdom så har de fått lämna blodprov. Jag har inte fört det här vidare och vi vet ingen annan i min släkt som har drabbats heller.
Vissa år och vissa regioner testar barnen efter födseln, jag har inte riktigt koll på hur det är just nu.

Ny vecka

Maken är iväg på jobb denna veckan och jag trixar så mycket jag kan för att få ihop dagarna. Jag börjar bli van nu i alla fall :-)
Nu är det definitivt nedräkning till operationen och det känns märkligt att om en vecka så är jag opererad och sover på sjukhuset. Jag räknar med att bli som en ny människa! Inte som en hel människa, för det kommer för alltid att saknas en sköldkörtel som måste ersättas med mediciner. Det stör mig lite som ni ser.
Jag är petnoga med att vi bara ska äta BRA mat, med så lite E-nummer och tillsatser som möjligt. Jag är inte den som använder läkemedel om det inte är absolut nödvändigt. Och så ska jag ändå FÖR RESTEN AV MITT LIV proppa mig full med kemikalier på daglig basis...
Ja ja. Jag kommer ju att må bra i alla fall och snart ska jag vara tillbaka på banan igen - fokuserad och vältränad. Jajemen!
Om en vecka är den viktigaste biten över och sen är det bara att komma tillbaka till livet igen.

Den här veckan sysselsätter jag mig med tandläkarbesök (de får inte laga min tand ordentligt nu heller eftersom jag inte får inta några läkemedel som kan vara blodförtunnande, så min temporära lagning byts ut mot....en temporär lagning!). Utvecklingssamtal för sexåringen på skolan - kan bli intressant eftersom det händer mycket där. Min mamma fyller år och ska firas i helgen. Sen är det förstås de vanliga tennisträningarna, simträningarna etc etc. Nog ska även denna vecka flyga förbi.

Ledset idag

Det här är ingen bra dag alls.
Jag tappar en hel del hår och är därför nästan rädd för att borsta det numera, så i morse drog jag som vanligt bara fingrarna genom håret och satte upp det i en lös knut i nacken. Jag vänder mig om efteråt och ser att det ligger en stor hårhög på golvet. Inte lite hårstrån eller som när man gör rent hårborsten - utan tussvis med hår! När barnen var lämnade på dagis/skola och hos mormor hade jag maken till att titta igenom mitt hår. Inga kala fläckar än (det fick jag ju för ett par år sedan), men betydligt tunnare hår än vad man kunde önska.
Jag kan ta mycket och har accepterat att jag måste genomgå den här operationen. Men att tappa håret? Det är bara för mycket. Jag räknar mig inte som särskillt fåfäng, men mitt hår är jag rädd om!

Idag har jag gråtit stora floder och lyssnat på makens argument för att det är bättre att tappa håret och sedan bli frisk än att bli sjukare och sjukare tills kroppen inte håller längre. Jag vet att jag är löjlig, men åtminstone en stund idag hade jag hellre valt att förbli stillastittande om jag bara får behålla mitt hår.
Jag ringde faktiskt till medicinmottagningen för att fråga om jag inte kunde sluta med bromsmedicinerna. Det är ju troligen det där radioaktiva som ger håravfallet menade jag, men sköterskan jag pratade med sa att det likaväl kunde bero på att sjukdomen fortfarande eskalerar. Jag fick absolut inte sluta med någon medicin :-(
I stället ska de försöka få in mig till operation tidigare än inbokat. Om det blir så får jag veta i eftermiddag, men troligen får jag helt enkelt hålla tummarna för att jag får behålla det hår som är kvar nu de sista veckorna.


Dagen D är bestämd

Var inne på sjukhuset igen idag för att lämna ifrån mig ytterligare lite blod. Jag misstänker att medicindoserna behöver korrigeras igen, men vi får väl se vad de säger. Det kanske inte är lönt.
När jag ändå var i huset så gick jag inom kirurgavdelningen för att höra hur långt innan jag kan förvänta mig att få veta datumet för operationen. Om det skulle ske i slutet av okt/början av november så kunde det ju vara läge att få veta det snart liksom - jag måste ju stänga ner hela företaget minst en vecka och dessutom har jag hämtat ut de sista medicinerna på recepten nu. Jag ska titta efter, sa tjejen i receptionen varpå hon meddelar mig att jag blir inlagd om tre veckor. Tack, bra att veta...
Datumet har tydligen varit bokat ett bra tag (sedan 1 månad!) men ibland är de lite sega med att skicka ut tiderna.
Det känns bra att veta att det är på gång i alla fall. Jag kan knappt minnas hur det var att känna sig "som vanligt". Det jag saknar allra mest är nog att kunna ge mig ut och springa. Jag ser fram emot joggingturer, att få vara pigg och koncentrerad, att slippa frysa eller få hjärtklappning. Ett bättre fungerande immunförsvar vore inte dumt det heller.

När jag kom hem och tog av mig jackan så såg jag att tröjärmen var blodig. Någonting jag äter är tydligen blodförtunnande och därför sätter de ibland bandage runt armvecket efter att ha stuckit mig. Tjejen som tog proverna idag satte dit några tejpbitar ovanpå plåstret och det hjälpte ju inte ett dugg. Det är ju tur att jag inte var på väg någon annanstans än hem.

Genomgång inför operationen avklarad

Idag har jag fått gå igenom operationen inne på kirurgmottagningen, bla riskerna med att göra operationen vs inte göra den. Det är liksom inget att fundera på, det ska bara bli gjort. Läkaren sa att han helst hade sett att jag blev opererad omedelbart, men nu har det varit sommar och köerna är som de är..... jag kan vänta mig operationen i slutet av oktober eller första veckan i november. Det är ju en evighet dit! :-(
Nya blodprov togs men de tyckte inte det var lönt att öka på tabletterna när det inte var längre till operationen.
Under tiden går jag stadigt upp i vikt - i början var det 0,5 kg PER DYGN (låter inte mycket, men det blir en del på ett par veckor!) men jag tog mig ner lite igen och har fullt sjå att hålla mig kvar. Samtidigt förlorar jag muskler och i morse när jag var på babysång med lilleman så fick jag höra att det ser ut som att jag blivit smalare senaste tiden. Jag har fått plocka fram mina jeans i stl 36 igen och de är inte fullt så stora längre.
Igår fick jag för mig att jag skulle cykla bort till dagis och hämta lillskruttan. Det går INTE att cykla/anstränga sig minsta lilla på den här medicindosen - när vi väl kom hem så gick jag och la mig och sen låg jag i sängen och bara skakade i en timme medan hjärtat slog dubbelvolter. Jag vill bara bli frisk igen så man kan göra alla såna där saker som alltid varit självklara.
Självklart kommer operationen att krocka med det mesta som jag hade tänkt mig under hösten. Klassträff, barnmässor... Även om jag bara kommer att vara inlagd i tre dygn så lär det ta tid innan man är 100% igen, innan man får rätt dos på medicinerna etc.
Jag vet att jag är lite gnällig när det gäller mitt hälsotillstånd, men nu har jag gnällt färdigt för idag.

Vårt staket har blivit färdigmålat. Jag fick "staketmålning" i födelsedagspresent av mina föräldrar och min far har varit här och målat timme ut och timme in i två dagar. Det blev så tjusigt så! Nu behöver jag inte skämmas för att staketet flagat längs hela garageuppfarten. Och så slapp vi ju göra det själva :-D
Annars brukar jag få hemmagjorda presentkort på fönsterputsning eller trädklippning och det är ju väldigt tacksamt att få när man har hus.

Ikväll har de tre äldsta barnen fått vara uppe och titta på finalen av Fångarna på fortet. De brukar vara i säng kl 20 på skoldagar (och alla utom tioåringen sover då) så annars har vi spelat in det och så har de tittat på gårdagens avsnitt i stället för Bolibompa - men ikväll fick de som sagt sitta uppe. De höll sig vakna alla tre men stupade i säng efteråt. Undras om de kommer att vara trötta i morgon bitti när klockan ringer. De brukar vakna snabbt (om de inte redan är vakna när alarmen går igång kl 06.30) men rubbar man deras rutiner så kan de bli lite sega.


Sjukhusbesök avklarat!

Herr Doktor sa precis allt som jag hade befarat och så lite till.
Jag är satt på hjärtmedicin som ska lugna ner tempot därinne i bröstkorgen och någon slags radioaktiv bromsmedicin som ska förhindra att jag blir sämre. Jag kommer att bli kallad till operation (om ca en månad gissade han) och då tar de bort hela sköldkörteln. Efter operationen kommer jag att bli helt bra, med lite hjälp av tabletter som ska tas dagligen livet ut.
Han berättade om för- och nackdelar med olika behandlingar men yrkade på operation snabbt. Att strunta i behandling (som jag valde senast det här var på tapeten för några år sedan) var inget alternativ alls om jag vill stå på benen och det vill jag ju. Det finns tydligen en liten risk att man tappar rösten vid operationen, eller att den förändras, så därför ska de spela in min röst så jag kan lära mig att prata likadant igen sen om jag måste gå hos logoped efteråt. Låter ju inte roligt, men jag kanske kan byta till rikssvenska efteråt? :-)
Vid det här laget är jag så dålig att jag välkomnar vilken lösning som helst.
Fram till operationen ska jag äta sju tabletter om dagen på valda tidpunkter. Jag får absolut inte flyga eller bli gravid eftersom jag är radioaktiv. Well, who needs to do that anyway :-/

Jag skulle behöva en drink ikväll känner jag. Man kanske skulle öppna den där miniflaskan med vitt vin som vi har haft stående länge? Hade det inte varit för att jag blir full (och bakis) efter ett halvt glas så hade jag gjort det. Shopping är också bra mot det mesta. Tål att tänkas på - en Chai Latte och en ny handväska på köpcentrat i morgon kanske.
Jag önskar att jag hade haft min man hemma ikväll. Jag får krama honom i morgon kväll i stället för då kommer han hem från jobbintervjun han har 40 mil bort.

Håll tummarna i morgon

Runt 14.30 i morgon (torsdag) sitter jag hos läkaren och får höra vad de planerar att göra med mig närmaste tiden.
Det känns bra att få påbörja behandling men jobbigt att acceptera att jag inte har något val. Just nu vill jag bara kunna andas normalt utan att höra hjärtslagen skena.

Barnen får alltid köpa något roligt om de har varit iväg på mindre trevliga sjukhusbesök, så det måste väl jag också få då? Funderar på att köpa några vackra kaffekoppar eller kanske en ny handväska :-)

Dumma dumma kropp

För en månad sedan ansåg jag inte att jag var sjuk. Trots läkarens ordination så tänkte jag minsann inte ta någon medicin. Varför ska man ta medicin när man är frisk?
De senaste veckorna har saker och ting eskalerat något ofantligt och jag har insett att jag inte har något val den här gången. Jag tycker fortfarande (trots att jag hör hur orimligt det låter) att jag är uthållig, stark och fullkomligt kärnfrisk. Det är bara det att jag har hjärtklappning, skakningar och vissa dagar knappt orkar lyfta ett mjölkpaket. Annars är jag ju helt frisk!
När symptomen gör sig påminda blir allting jobbigt, jag blir anfådd bara av att sitta rakt upp och ner i soffan. Anfådd som om jag hade sprungit maraton. Det gör mig arg! Varför ska just JAG få giftstruma och varför får jag det igen när jag har blivit friskförklarad en gång? Det gör mig också rädd - hjärtproblem är ju inget som händer mig, måtte jag inte svimma av när ingen annan vuxen är i närheten. Vad gör jag när det inte stannar vid att ljuden försvinner?!

Jag flyttade mitt läkarbesök eftersom vi hade bokat resa till Legoland när jag skulle varit där. På torsdag är det dags och det är inte en dag för tidigt.
Jag har hela tiden hoppats på att de kommer att be om ursäkt för att de har blandat ihop blodproverna (du ÄR ju kärnfrisk) men jag vet att det inte blir så. Jag har mina misstankar om vad som kommer att sägas och jag vill inte, VILL INTE, vara med om det här. Jag har mina planer och drömmar och vad jag än får för dom på torsdag så ska det ett mirakel till om jag kan få fortsätta att drömma.

Dåliga nyheter

I morse ringde min mamma för att höra vad jag fick för svar på strumaproverna de tog i förrgår. Jag hade faktiskt glömt att jag själv skulle ringa till vårdcentralen och få besked...
Sköterskan som tog mitt samtal tittade på datorn och meddelade sedan att hon inte kunde ge mig provsvaret utan det skulle en läkare göra. Jaha, betyder det att värdena inte var bra? frågade jag. Njaaee, jag får inte ge dig siffrorna.....men det ser kanske inte helt normalt ut...
Tio minuter senare ringer en läkare upp mig och talar om att giftstruman är tillbaka och att jag är sjuk :-( Det ser inte alls bra ut, sämre än på flera år. Han pratar om mediciner och undersökningar, om hur mitt hjärta inte mår bra och om muskler som kan börja förtvina :-(
Han ville skriva ut tabletter direkt, men jag vill inte börja ta mediciner utan riktig undersökning så jag kommer att bli skickad till sjukhuset. Igen.

Jag mår ju bra! Lite hjärtklappning ibland, fryser ibland - men på det hela taget mår jag faktiskt riktigt bra. Om man mår bra så är man väl frisk? Visst måste det vara så!
Jag vill inte och jag KAN inte tro någonting annat.

Jag vill inte proppa mig full av mediciner. Jag vill kunna få vara frisk. Jag vill kunna leva med åtminstone en dröm om fler barn (frågan är inte alls på tapeten nu, men med giftstruma är det helt uteslutet). Jag vill inte vara orolig.

Visst ser jag tecknen och visst har jag frågat mig själv varför en del saker är som de är nuförtiden. Men inte är jag sjuk. Det händer inte mig. Jag håller tummarna för att blodprovet blev fel, att det är något annat som spelade in just då. Även sköterskor och läkare kan göra misstag. Sist de pratade om mediciner tackade jag nej, vänligt men bestämt - och värdena blev bättre av sig själva. Nog kan det hända igen?
Låt mig få vara frisk och må så bra som jag gör idag.

provsvaren har kommit

Blodprovet jag lämnade förra veckan visar att sköldkörtelvärdena håller sig på sina platser inom normalgränserna. Så då är det alltså inte därför jag håller på att bli flintskallig. Vad jag kan se så finns det bara en förklaring. Inte mycket att göra - bara att gilla läget.
Jag är hur som helst väldigt lättad.

plats för en lång svordom

Jag svär i stort sett aldrig, men på vägen hem idag så svor jag en lång arg ramsa i bilen.
Jag hade tänkt skriva om tro och medmänsklighet idag, eftersom jag hörde ett tänkvärt radioprogram om just det på vägen in till sjukhuset och livsåskådning har alltid intresserat mig.
Jag funderade över liknande saker på vägen hem, men av en helt annan orsak. Jag hade tänkt mig dagens läkarbesök ungefär så här: Doktorn i fråga kommer in och talar om att senaste blodprovet var helt normalt och jag förklarar skrattande att det är inte så konstigt, för när de andra togs hade jag antingen varit på diet eller spytt dagarna innan så självklart var de felaktiga. Tack och hej liksom.
Nu blev det inte alls så. Istället fick jag förklarat för mig att jag är sjuk - trots att jag känner mig fullkomligt frisk! Han frågade om jag har hjärtklappning och jag sa att visst hade jag det men jag trodde det var psykiskt. Jo, folk förväntar sig ju att man är under stor psykisk stress när man har fyra små och jag tänkte att även om jag inte känner det så själv så kanske det undermedvetna säger ifrån.... Långsökt, jag vet. 
Jag behöver tid att smälta det här. Just nu känner jag mig mest arg! Jag har hand om fyra barn, varav en som ofta är svårt sjuk. Min man är borta 12 timmar om dagen, jag har ett jobb att gå till så småningom plus att jag precis ska starta eget. Var i allt detta ska jag kunna trycka in hjärtproblem och annat liknande? Hur ska jag ha tid att vara sjuk?
Om inte annat så förtjänar mina barn att ha en mamma som är frisk, helst på topp 24 timmar om dygnet 7 dagar i veckan. Jag ska gråta en skvätt ikväll sen ska jag ställa in mig på att min kropp kanske inte följer min plan så småningom. Allting går väl om man bara kämpar lite mer.
Jag var inte så sugen på att börja med knepiga mediciner och till slut packade läkaren ner sitt receptblock utan att skriva ut något och så ska vi testa om vid senare tillfälle.

Tidigare inlägg
RSS 2.0