UL v.18

Jag vet inte vad jag ska tro. Maken tycker jag är lite fånig som tvivlar på beskedet vi fick, men jag är skeptisk.
Kan det vara riktigt som de säger - att det är en FLICKA som bor i min mage just nu??
Konstigt och märkligt och vad hände med vår Nils-Elvis som vi har pratat om så länge? Jag har inte riktigt hunnit smälta informationen ännu och min största känsla är att jag skulle vilja dubbelkolla.
Kan det verkligen...?

magen v.18


V.16

Text hämtad från growingpeople.se:

Graviditetsvecka 16

Vid det här laget kan det vara svårt att knäppa byxorna, så det är kanske dags att börja tänka på mammakläder.



Nähä?! No shit! Jag börjar få svårt att få på mig en del av mammakläderna också så jag får nog gå igenom flera storlekar av dem med som vanligt.
Bilden tog jag när jag passerade hallspegeln igår och ska man någonsin lägga upp ett foto av sig själv i bikini så är det väl nu :-). Bikini använder jag enbart hemma i poolen och jag känner mig inte som en sexig badbrud precis. 
Jag känner Pyret röra sig där inne ibland och det är så mysigt. För ett par veckor sedan kändes det mest som om en liten fisk simmade fladdrande omkring där inne men nu är det mer tydliga rörelser. Tid är bokad för andra ultraljudet och jag hoppas på att de kan tänka sig att tala om för oss vad det är för en sort som bor där inne.


Magbild v.....13?

Eller är det v.14? Jag har så dålig koll på vilken vecka jag är i och det spelar just ingen större roll heller. Det räcker med att veta att det är lååååångt kvar till bf :-(
Jag är redan trött och less på att vara gravid och så ska vi hinna med resten av sommaren, en hel höst och snudd på en halv vinter också innan det är dags. Men den som väntar på något gott väntar aldrig för länge, eller hur?


Badrumsspegeln kan behöva putsas ser jag :-)

Min kropp skulle absolut må bra av lite träning och jag blir ju nästan ledsen av att se hur jag ser ut. Jag ska bara orka ta tag i det innan det är för sent...
Jag har åtminstone slutat lägga på mig 1 kg i veckan som jag gjorde typ de första 6 veckorna. Nu står jag stilla viktmässigt men magen blir bara större och större. Det ÄR bara ETT barn där inne, vi har kollat! Resten är...fett? Gaser?

Ultraljud

Idag har vi varit inne och kikat på Pyret, vår lilla 6:a :-)



Bf blev exakt som jag trodde och inte som Bm räknat ut det. Jag känner min kropp så jag hade koll på det där.
De kollade riskerna för kromosonförändringar och vi fick ganska goda odds för att barnet är friskt - eller vad sägs om 1 på ca 2700.
Det var fint att se Liten därinne, en vild krabat är det tydligen. Tänk att det är lika roligt varje gång och som vanligt gick jag därifrån med glädjetårar i ögonvrån.

Uppe med tuppen

Hela huset sover men jag är uppe sedan ett tag tillbaka och är nyduschad och klar.
Dags att åka in till stan och göra första glukosbelastningen. Den där sockerlösningen är ju rent vidrig och jag som inställd på att äta lite men ofta mår aldrig bra av att fasta så här. Jag brukar vara både spyfärdig och svimfärdig innan blodprovet tas, men tänker jag utveckla diabetes den här gången så är det bättre att de hittar det förr eller senare så man får väl ta besvären en dag.

Vi väntar smått!

Då är det väl dags för det här inlägget som jag har väntat på att få skriva i över ett år....
Vi ska få en liten 6:a! :-)

De valde ju att ta bort sköldkörteln för att vi överhuvudtaget skulle ha en chans (istället för att stråla under flera år som kanske inte skulle lyckas ändå) och sedan fick vi vänta på friskförklaringen. Det är betydligt svårare att bli gravid och framför allt för kroppen att ställa om sig när det väl händer - så det här är vårt lilla mirakel.
Jag ringde vårdcentralen dagen efter att jag hade testat positivt och jag fick komma in för blodprov inom en halvtimme. Blev vidareskickad till sjukhuset och nu har jag gått på läkarkontroll en gång i veckan. Allt ser fortfarande toppen ut, vi hade bra förutsättningar i starten och mina värden är bättre än någonsin. Från att inte ha vetat om det här skulle fungera så har jag nu samma förutsättningar som en förstföderska utan hormonsjukdomar och vi vågar hoppas.

Ivrig som jag var så var jag snabb med att testa (har fått positivt väldigt tidigt förut) och det visade ingenting så jag hade väl snudd på gett upp hoppet. Men så ett dygn senare så tyckte både jag och maken att min mage hade svullnat på ett annat sätt än den vanliga bilringen så jag testade igen. Och nog var det två streck på stickan då!
Som vanligt så blev min mage stor väldigt fort och i v.7 såg det ut så här:



(Jag har inte gått klädd så här bland folk utan köpt större och bylsigare tröjor allt eftersom.)
En bekant som jag sprang på (och inte har sett på 2 år) om det inte var så att vi skulle ha tillökning för hon tyckte hon anade något putande.
Under förra graviditeten jobbade jag fortfarande kvar på Ikea och då var jag tvungen att byta över till mamma-uniform i den veckan, så det är med andra ord precis som vanligt.

I v.9 såg det ut så här:



Och så läser man på gravid-sidorna att det kanske börjar synas runt v.14 (och man hör om de som håller det hemligt för alla ända bort i v.16-20!) Inte en chans att jag hade klarat det :-/
Mina vanliga kläder är nu undanpackade och det är bara mammaplagg som gäller. Jag lägger på mig 1 kilo i veckan (!) och man får ju hoppas på att det saktar ner snart. Jag brukar ju gå upp 22-25 kg så jag räknar med att få kämpa för att få bort dem igen sen.

Nu är det officiellt och de sista av våra närstående som fick veta var mina föräldrar. Det finns så klart en anledning till det - mina föräldrar har alltid haft en hel del att säga om det här med att ha fler barn än 2 och de har inte alltid varit så snälla i sina kommentarer. Vi hade tänkt vänta tills efter UL men det verkar hamna precis efter midsommar och ska vi kunna fira ihop med mina föräldrar i sommarstugan och inte undvika dem i all evighet så var det hög tid att få det ur världen. Jag mailade dem häromkvällen - en kombination av feghet och överlevnadsinstinkt och det blev en lång väntan på svar. Min pappa svarade med ett grattis och att han ser fram emot en ny medlem i släkten. Han skrev också att min mamma skulle återkomma. Hon har inte hört av sig på något sätt och jag tar det som ett tecken att hon inte är överlycklig. Hon får väl komma över det helt enkelt. Har man kommit över en ålder på 35+ så borde man ha rätt att göra sina egna val, kan jag tycka.
Vi är i alla fall glada :-D
Barnen fick reda på det igår och det är nästan märkligt att de inte sagt något trots att de har sett mig i baddräkt. De jublade och har kommit med tusen namnförslag sedan dess. Vi tror oss veta vad han ska heta redan. För nog borde det väl vara en liten kille till :-)

Förlossningsberättelse...

...eller avsaknad av en sådan. Jag missade ju det mesta. Inga värkar, ingen slempropp, inga tecken alls att något var på gång.

Klockan 23 på lördagskvällen satt vi och tittade på film (eller stod jag möjligen och borstade tänderna) i godan ro. 
En halvtimme senare låg jag i en ambulans och fattade just ingenting! Vet att det bekymrade mig lite att alla grannar stod uppradade och tittade på när jag kördes ut till ambulansen iförd bara blodigt nattlinne.
Jag minns att jag tittade på klockan när jag fick beskedet om akutsnittet och den var då 23.55 - klockan 23.59 (fyra minuter senare!) så var lilleman född. Jag tror klockan var bortåt halv fem sen på morgonen innan jag vaknade till och fick träffa honom och min man och då förstod jag knappt att det var mitt barn där i byltet.

Vi har förstått att vi hade jättetur med allt och att det hängde på att vi faktiskt kom in så snabbt som vi gjorde - och det var ju faktiskt ren tur att tajmingen funkade.
Alltihopa fick ett lyckligt slut i alla fall och det är huvudsaken.

Jag fick lite hemlängtan så i eftermiddags kom vi hem med den nya familjemedlemmen. Det gör ju ont i snittet förstås och lite halvgroggy är man ju i skallen. Jag tuppade av i badrummet inne på BB igår så jag har lovat sköterskorna att alltid ha min make på nära håll.
Nu ska man bara anpassa sig till vardagen igen. Helst utan att lyfta något tyngre än bebis och utan att plocka upp leksaker från golvet! Det blir väl största utmaningen det. Maken blir hemma ett par veckor så får vi se sen hur rörlig jag är.

Ambulans och katastrofsnitt

På lördagskvällen såg vi en långfilm och sen gick jag ut i gäststugan där jag brukar sova eftersom det är så mycket svalare där än inne i huset.
Efter en stund fick jag syn på en spindel i taket så jag reser mig för att ta bort den. Så fort jag ställt mig upp så känner jag hur det forsar vätska nerför benen. Ok, där gick vattnet tänkte jag och la mig genast ner på sängen igen. Det är bara det att det inte är vatten som blöter ner sängkläderna - utan blod! Ringer in till maken som komer springandes och en stund senare kommer ambulansen. Inga fosterrörelser.
Kommer in till akuten där de försöker få upp mig för att kolla om jag öppnat mig, men golvet färgas rött och sen hör jag bara "akutsnitt" och så är jag borta.

När jag vaknar upp igen har vi fått en son. Moderkakan hade lossnat och barnet tappat vikt, gossen är mindre än de andra varit.
Det är nu man vill säga till sjkvården något i stil med vad var det jag sa. Men det tjänar inget till. I stället tackar jag gud att det hände när maken var hemma och att min mamma bestämt sig för attt sova i byn och inte i sommarstugan - hon kom samtidigt som ambulansen.

Bm besök

I morse hade jag tid för överburenhetskoll på sjukhuset. Bebis ligger fortfarande högt och helt rörlig (dvs ring ambulans om vattnet går). 
Livmodern har krympt sedan sist, men jag hade en annan barnmorska denna gången och hon tyckte inte det spelade roll. Hon försökte ändå få igenom snabb igångsättning (vi hade ju pratat om att det skulle bli idag) bla för att jag har svårt att ordna barnvakt/få hem maken snabbt nog OM vattnet skulle gå, men det blev blankt nej. Ambulanspersonalen ska få med fyra barn (varav en autist) i fordonet och förlösa mig däri - det verkar ju så väldigt mycket smidigare det än att boka en igångsättning i god tid.
Kommunens policy säger att de inte sätter igång en förlossning tidigare än 14 dgr från senast möjligt datum - i mitt fall visade ett av ultraljuden ett bf på 30 juli (det andra 20 juli...) Sen får barnet ligga hur fel det vill tydligen.
Sorry, jag är lite less och grinig.

Jag har fått tid för igångsättning 13 augusti kl 15.30 och jag kan lova att jag kommer att få vänta ut varenda minut tills dess! Med tanke på att jag hade sista mensen i mitten av oktober förra året så kommer jag då att ha varit gravid i 10 månader. Kortare tid än för elefanter är det ju förstås....
Mina fötter är så svullna att jag inte längre får på mig skorna, idag fick jag köra bil in till stan barfota.

Grafitti

Magen är perfekt som målarduk åt barn med kroppskritor:

mamma + pappa (magen 2007 i väntan på lillskruttan)


4 barns konstverk (idag, 2009)


Nioåringen har en idé om att när det är dags att åka till förlossningen så ska han hjälpa mig att sätta dig en tillfällig tatuering med Magnus Uggla. Undrar hur barnmorskorna (och maken!) skulle reagera :-)

Läget oförändrat...

Dagarna går och ingen bebis! Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta åt eländet - jag gör lite av båda. Huset och trädgården är så välskötta så det finns absolut inga projekt kvar att sysselsätta sig med nu. 
På torsdag ska jag in för att diskutera igångsättning.

Ingen bebis än

Nu tog jag bort bilden som räknar ner till bf.....den börjar ju lägga till dagar igen!  :-/
Inga kännningar, absolut ingenting alls. Jag får nog gå nån vecka till.
Våra egna beräkningar och ena UL gav ett bf som kommit och gått. Nu siktar vi väl på datumet som det andra UL angav - 30 juli. Antingen plussar jag nu eller också så testade jag positivt innan lilleman kom till.
Huvudsaken är att han kommer ut någongång.

På bebisfronten intet nytt :-(

Häromdagen gav jag mig på att röja hela garaget samt inhandla material till och bygga en skiljevägg (!) i förrådet (barnens stora leksaksförråd är numera uppdelat i cykelförråd + "klubbhus" för ungarna). Ett jätteprojekt verkligen. Målet var så klart att dra igång en förlossning men det enda som hände var att fogarna sa ifrån med besked så fort jag satte mig ner efteråt. Jag ägnade en hel kväll åt att ligga i soffan med stora smärtor och tårarna sprutande.
Igår gjorde jag ett nytt försök och släpade ut alla husets mattor och piskade dem för kung och fosterland. Resultat: mycket rena mattor samt nackspärr.
Hallonbladste, kanelte och ingefärste har inte heller gett något. De onda förvärkarna jag dragits med ett tag verkar ha gett upp de också.
Jag vet, jag VET - bebis kommer när han är redo....
Makens långa semester är slut och nu är han tillbaka på jobbet som vanligt. Lite snopet när vi räknat ut det så bra med bebis ankomst och så där. Denna veckan har vi dessutom två tandläkartider inbokade, en simträning, ett barnmorskebesök för mig, samt nioåringens seglarskola och examen i densamma på fredag med tänkt tårtkalas efteråt. Känns lite oroligt att ha maken en timmes väg bort, barnvakt (mormor) 45 min bort och vara hemma med ett gäng barn när värkarna faktiskt KAN dra igång när som helst. Egentligen har jag inte tid att föda barn den här veckan, men ska jag ändå gå och behöva vara i beredskap så får han gärna komma bums i stället. I wish!

Bm-besök

Så har man då varit på ännu ett besök hos barnmorskan. Kände mig rätt dyster efteråt, mer än innan. Allt är bra med bebis, gott om fostervatten i magen, rörligt huvud etc etc. Jag har lagt på mig 23 kg nu, men det kom inte som en nyhet precis.
Jag vet att det är helt orimligt, förmodligen helt omöjligt, men ändå ligger man där och hoppas att barnmorskan ska klämma lite på magen, skrocka och säga nåt i stil med "Åhå åhå, här verkar det som att det blir bebis i natt".
I stället sparkar bebis och hon utbrister glatt "Oj, man kan ju riktigt ta tag om foten på honom". Man ler  och mumlar ett Mmmm, samtidigt som man tänker "So what? Inser du hur ont det gör när han sträcker på sig sådär?".

Jag vet - jag har kommit in i det cyniska och deppiga stadiet. Pigg och fräsch tyckte barnmorskan att jag var. Tänk vad man kan åstakomma med lite smink.
Vi skrev in mina förlossningsönskemål (Ge mig morfin och lämna mig ifred!) och sen bokade hon in en ny tid 22 juli. Herregud - 22 juli! Jag kommer säkerligen att fortsätta komma dit på besök året ut. Här blir nog aldrig någon bebis. Inget illa ment, men jag hoppas verkligen att jag slipper gå på fler graviditetskontroller.

Man borde kanske sova...

...när klockan börjar närma sig 03.20.
I vanlig ordning så vill lilleman i magen inte vara stilla. Kan inte han sova så kan inte jag heller sova :-/
Jag har suttit uppe bortåt en timme nu, så jag får nog släcka ner här nu och försöka få lite sömn i alla fall. Barnen lär ju vara uppe lika tidigt som alla andra dagar oavsett om jag är trött eller inte.

Trött och less

Men DET är väl inget ovanligt nuförtiden.
Hade grym värk i höfterna i går  kväll och såg det mesta av Talang 2009 i absolut stilla liggläge från soffan (visserligen mycket glad över att fantastiska Charlie Caper vann hela rasket). Maken servade med värktabletter och hjälpte till att ändra läge på mig ibland, men tårarna rann ändå.
Ungefär när barnen lagt sig drog sammandragningar/värkar igång och till slut stod jag och hängde över handfatet medan vi diskuterade huruvida det var dags att åka in. Liten i magen tryckte på så att  hela magen svajade fram och tillbaka och när det gjorde som ondast kräktes jag bara. Jag tror ändå att jag får vänta minst en månad till, om det här barnet överhuvudtaget tänker komma ut - just nu känns det som om jag för alltid kommer att vara höggravid med smärtor!
Fast så här var det ju med lillskruttan också, då kunde man klocka sammandragningar varenda kväll i ett par månader.

Nu har det lugnat sig igen och jag har faktiskt kunnat sova några timmar. För tillfället sitter jag framför datorn och svär över ryggvärken igen, men jag har en stor skål glass brevid mig (Sia Marängsviss) för det tycker jag att jag är värd :-)
Vad annars ska man småäta kl 06 på morgonen?!

Nedrans foglossning

Då har man kryckor igen :-(
Rättare sagt - de står här i hallen, men när sjutton ska jag kunna använda dem?! När jag byter blöja på motsträvig lillskrutta? När jag lagar mat/dukar? När jag bär ut ytterkläder till bilen och spänner barn i bilstolar?

Vaknade i natt av en kraftig värk, så  jag vet ju att det inte är åratal kvar av det här....men jag börjar bli lite less på foglossningen nu.

Barnmorskebesök

Igår när vi var i Danmark så var liten i magen fasligt aktiv. Någonstans mellan tåget och tivolit så började det kännas lite halvt olustigt med mycket rörelser och och onda sammandragningar och vi räknade lite på hur snabbt man kunde ta sig hemåt i fall det skulle behövas. Det lugnade sig något under dagen och det gick bra att hänga med mellan karusellerna även om jag tog alla chanser att sitta ner.
På vägen hem började ryggen bli riktigt plågsam och jag misstänkte när jag gick och la mig sent på kvällen att jag skulle få känna av den här resan ett tag framöver. Mycket riktigt så var det till att häva i sig smärtstillande och låta dem verka innan jag kom upp ur sängen i morse. Det känns som om jag blivit överkörd av en ångvält.
Skyll dig själv, sa mor min, och det gör jag absolut. Vi har ju tagit med det här i beräkningen redan från början. Men barnen skulle få sina egna resor - kosta vad det kosta ville. Nu har jag resten av graviditeten på mig att ta det lugnt.

Ett besök hos barnmorskan i förmiddags bekräftade vad jag redan misstänkte - igår så passade bebis på att lägga sig rätt och sjunka ner i magen. Det är lång tid kvar och han är inte helt fixerad heller, så än kan mycket hända.

Nu ska jag börja gå på bm-besök oftare. Tyvärr hör jag till en liten mottagning och de stänger sen under sommaren. Då är det till att gå sista tiden hos ny barnmorska, samt resa 3 mil enkel väg dit. Lite trixande med barnvakt lär det bli.

magbild

Bilden tagen med mobilen, inför tjejmiddagen förra helgen. Jag har ju så dålig koll nuförtiden, men gissar på att jag var i v.31då.

Ljusgrön halterneck-klänning som jag hade med svart bolero över sen.
+ 12 kg

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0