Dagens outfit

 
Några frågor på detta? Ni får ta er till nya bloggen Storfamiljslycka  :-)

ZELDA är här!

Igår morse var jag hos min barnmorska igen på kontroll. Hon blev riktigt sur för hur de hade hanterat igångsättningen (eller bristen därav) i onsdags och skulle ta det vidare, någon ny tid fick jag inte nu utan nu fick det minsann räcka.

På vägen hem tänkte jag sticka inom köpcentrat och fixa några av födelsedagspresenterna till store killen som fyller år snart. Och nu kan jag berätta hur man skrämmer ut ett barn ur magen: gå raskt över en snorhal parkering! Det var rena isbanan och jag halkade såklart. Jag föll aldrig utan återfick balansen i luften, men kände ju hur jag drog ihop hela kroppen och jag hann tänka att om inte det där får vattnet att gå så.... och i nästa sekund kände jag att det började rinna! In på närmaste toalett och sen ringde jag och förvarnade maken om att det kanske trots allt var dagen D. Jag tänkte faktiskt fortsätta med shoppingen, men väl inne i första affären så kändes det plötsligt inte så angeläget att springa ärenden.
Jag åkte hem och vattnet bara fortsatte att komma. Vi skulle åka in till sjukhuset för kontroll vid tvåtiden, men då hade sammandragningarna börjat komma med 8-10 min mellanrum så vi kunde lika gärna gå direkt till förlossningen och kolla upp dem. När vi kom fram till entrén var det bara två minuter mellan värkarna och när jag steg ur bilen så kom vattnet forsande. Och jag menar forsande! Jag är inte van vid vattenavgång och det var ganska chockartat att det plötsligt rann vatten ända ner i skorna :-/
Vi kom in och värkarna gick från "lite onda" till grymma och jag bad om morfin. En kvart senare så kändes det överkomligt igen. Poängen med morfin är att trots att det gör lika förbaskat ont så tar man värkarna en i taget i stället för att känna att lidandet är oändligt. Mellan värkarna funderade jag på att sova en stund och låg och gäspade utan att fundera över att det bara var 30 sek emellan :-)
Tre timmar efter inskrivningen frågade de om jag ville krysta. Jo, men det kunde jag väl göra då om de tyckte det. Två krystningar så var hon ute!
All smärta som bortblåst och världens finaste och mest perfekta lilla tjej på magen :-) Maken kom in när han hörde hennes skrikande och det var bara att konstatera att det nog får räknas som en riktigt bra förlossning.

ZELDA Elise Anita kom ut till oss kl 18.01
3660 gr och 48 cm





Hon sov fram till 21 och i den vevan åkte maken hem och avlöste mormor som passat resten av gänget. Jag hade helst åkt hem också, men de ville inte släppa oss före de 6 timmarna hade passerat så jag fick allt stanna över natten. Zelda var vaken till 04 och sen fick vi ett par timmars sömn. Jag hoppade in i duschen före frukost och sen kände jag mig som en människa igen när maken kom tillbaka. Efter lunch var alla kontroller klara och lillan gick igenom allt med toppbetyg så vi fick åka hem.
Amningen ser ut att fungera *peppar peppar* för det brukar jag ju tycka tills någon talar om motsatsen. Vi får se om hon får något i sig så hon kan gå upp lite i vikt, men det känns åtminstone ok.

Syskonen är eld och lågor över bebisen och mötte oss i dörren med en massa kort och teckningar till lillasyster. Lite tårtkalas hann vi med också på eftermiddagen.
Lillprinsessan sover gott och har gjort det större delen av dagen så jag får räkna med att vara vaken hela natten i natt med då. Men det är det ju värt :-D

Och för den som undrar: Namnet Zelda kommer sig av att jag har en make som gillar Nintendospel från 80-talet. Så kan det gå när man låter en man välja namn :-) Prinsessan Zelda är tydligen en välkänd figur och efter att namnet kom på tal här i somras så har spelet kommit tillbaka igen och nu ser vi reklam på tv om det hela tiden.

Ingen bebis i sikte här

Det blev inte mycket sömn i natt precis. Jag gick och la mig hyfsat tidigt för att kunna vara ordentligt utvilad idag, men sen fick jag kraftiga värkar som avtog först efter midnatt och mellan 02 och 05 låg jag klarvaken.

Jag och maken anlände till sjukhuset enligt bokad tid, med förlossningsväskan packad enligt barnmorskans instruktioner och hopp om att det inte skulle vara kaos där just idag.
Vi ropades in till ett kontrollrum där en sköterska ville göra en CTG-kurva. Konstigt tänkte jag eftersom jag inte hade hade några värkar. Har ni förlossningsväskan med er frågade hon och lät som om vi var helt dumma i huvudet. Hon hade inte den blekaste aning om varför vi var där för någon igångsättning var det inte tal om när jag inte hade några värkar?!

Två timmar senare fick vi träffa förlossningsläkaren som vi hade tiden bokad till och hon förstod inte heller vad vi gjorde där. Hennes kollega som skrivit remissen om igångsättning 18-19 januari hade i journalen skrivit om att jag inte fick gå över tiden och det har jag ju faktiskt inte gjort, än. Ett tillväxt-UL kunde hon erbjuda oss och enligt hennes mätningar borde bebis bf bli ungefär 29 januari och därför fanns det ingen anledning till igångsättning förrän jag börjar räknas som överburen efter 10 februari någongång....! (Lite överslagsräkning så kan man snabbt konstatera att jag testade positivt INNAN barnet blev till om man ska gå efter nya bf då.) Bebis är tung, ca 10% över normalt - men å andra sidan inte större än de största barnen vi fått så det var inget bekymmer heller.
Jag kände att orken bara tog slut och i kombination med tröttheten så kom tårarna. Maken ifrågasatte infon vi fått från bm och varför läkarna kunde göra så olika bedömningar men de stod på sig om att visserligen föreligger en förhöjd risk för att moderkakan kan lossna igen, men gör den det så gör den det och inget man kan förutse.

Bebis mår bra så någon igångsättning är det inte tal om eftersom det är fullt på förlossningsavdelningen nu.

För att vara snäll kunde hon göra en hinnsvepning (och konstaterade då att man lätt kan klappa bebis på huvudet så jag är säkert tillbaka av mig själv på nolltid) och ville jag kanske komma tillbaka för en ny bedömning varannan dag? Varför skulle jag komma tillbaka egentligen, vad skulle ändra deras inställning tills i övermorgon?! Hon höll med mig där men eftersom jag var så deppig så gick hon faktiskt ut och bokade en tid för planerad igångsättning till nästa onsdag. Så den 25 jan ska vi vara där före 08 och så får vi vackert sitta och vänta tills det blir plats åt oss så drar de igång mig då. Det vill jag se innan jag tror det, vad jag vet är det alltid lika fullt på förlossningen i vår stad och vad hindrar att inte den som tjänstgör den dagen skickar hem oss igen.

Nu missade jag min första studieträff på skolan för det här, men jag hade antagligen inte vågat köra 30 mil och övernatta ändå så här sent i graviditeten. Det som är ledsammare är att min makes brorson avled dagen före julafton och begravningen var i förmiddags :-( Nu missade vi det och det känns jobbigt. Man kan missa en begravning för att föda barn, men inte för att sitta i ett väntrum en hel förmiddag till ingen nytta alls.

Nu har jag tid till bm på fredag på vanlig kontroll. Min bm som önskade mig lycka till och hävdade att vi inte skulle ses igen förrän på efterkontrollen.
Jag är så trött nu så jag vill bara gå och lägga mig. Jag kommer nog att slockna strax efter barnen idag men med lite tur så kan man ta nya tag i morgon. Jag får väl roa mig bäst jag kan - någongång lär väl bebis anlända även om det känns gräsligt långt borta just nu.


På bebisfronten intet nytt

Barnmorskan konstaterade häromdagen att eftersom bebis inte kommit än, trots fixering och så pass kraftiga sammandragningar som jag haft till och från så tänkte Liten nog följa syskonens mönster och inte komma ut en minut tidigare än sagt.

Barn kommer ju när de kommer, men det är svårt att inte hålla koll på nedräkningen till dagen D.
Det finns ju mängder av "husmorstips" på hur man drar igång en förlossning; kalla fotbad, dricka kanelvatten, blåsa ballonger och allt vad det är. Inte värt besväret säger jag som prövat allt med tidigare barn. Inte ens sjukhusets igångsättningstabletter kunde övertala första barnet som tvärvägrade att komma ut förrän jag gått över 21 dagar. Så tro mig - jag har testat allt sånt där.

Vad jag inte har testat förr är att sätta lagen om alltings jävlighet på prov. Nog borde värkarna dra igång om man tar barnen med sig och kör tre mil till ett äventyrsbad och badar i vågor och strömmar en hel eftermiddag? Nog kommer något att hända om man bestämmer sig för att färga håret, för vem vill stå i evigheter dubbelvikt och skölja ut färg med värkar? Min vita vinterjacka behöver tvättas och man får nog räkna med att den tar ett dygn på sig att torka, slänger jag in den i maskinen nu så visst kommer jag att bli tvungen att åka till förlossningen utan ytterkläder?!
Som ni ser så klättrar jag på väggarna av att bara vänta ut tiden :-)
Äventyrsbad - check!
Hårfärgning - check!
Jag tror nog att jag får ta och tvätta min jacka idag. Kanske ungarna vill gå på bio inne i stan i morgon när det är deras sista jullovsdag, för hur typiskt vore det inte om man blev tvungen att gå mitt i filmen!

Oavsett så är det nu max 10 dagar kvar, det här barnet tänker de ju tvinga ut så vi har ett slutdatum att sikta på. Det känns helt ofattbart att vi verkligen kommer att hålla ett litet barn i famnen inom kort. Jag vet, jag har varit med förr, men det är ju så stort och fantastiskt att det knappt går att greppa fakta.

Längtar!

Lilypie Pregnancy tickers

Vi kommer säkerligen att få vänta ut varenda minut också :-)
Längtar så efter att få se Liten som bott därinne så länge.

Konstverk

Alla barnen har varit involverade i projektet "Måla magen" :-)
De senaste höggravida magarna har fått vara palett för färggranna konstverk och nu har även denna magen förevigats på samma sätt.






Sista bilden är spegelbild tagen utan blixt

Babynamn ledtråd

Då var det bestämt då - miniskruttan i magen har fått sitt namn.
En liten ledtråd:


Svårt? Fråga era respektive, eller för all del era barn :-)
Det är fritt fram att gissa, men i dagsläget vill jag varken bekräfta eller dementera.

(OM de trots allt har sett fel på UL så är det i så fall helt klart en Elvis - så mycket kan jag säga!)

magbild v.33

Nu har jag precis gått in i v.33 tydligen. Magen växer så det knakar!


Dottern tog bild på mig igår.

Ni som har följt mig kommer kanske ihåg att jag träffade en doktor som sa till mig att jag inte fick gå upp mer i vikt. Jag har precis kollt upp det och det var i september - jag var i v.20 och hade gått upp 16 kg. Jag fick rådet att börja träna och eftersom det utlimata vore om jag inte hade en total viktuppgång på 15kg så fick jag gärna tappa lite också. Omöjligt uppdrag tyckte jag och fick ännu en sak att oroa mig över.

Jag började ju med motionscykling, simma minst 1 km i veckan och lite styrketräning på det. Cykling och hantlar har jag i princip gett upp nu (cykling för höfternas skull och hantlarna för att jag är lat) men simma 40 längder gör jag fortfarande varje tisdag.
Jag började på stl 36 i kläder och nu håller jag på att rensa bort mammakläderna i stl Large eftersom de inte täcker magen längre. Bh-storleken har gått från C till E :-/ 
Gissa min totala viktuppgång?!!

*trumpetfanfar*
16 kg!
Jag har inte gått upp ett hekto på flera månader. Det är exakt samma vikt som jag hade när jag skrevs in hos nya barnmorskan också.
Jag är stolt över att jag lyckats hålla vikten - det är verkligen inte tal om någon bantning här för jag slevar gärna glass framför tvn på kvällen ändå. Det är ju inte heller så att allt det extra hullet kommer at falla av mig så fort förlossningen är över - men det blir åtminstone väsentligt mycket mindre som jag måste träna bort nästa år och det tackar jag för.
Kanske är det så att det har med Levaxinet att göra och inte alls min förtjänst, att tabletterna faktiskt ligger på precis rätt dosering så att kroppen slipper slå bakut som den brukar göra när jag är gravid. Så här liten viktuppgång har jag då aldrig varit med om tidigare.
Nu har jag ju ett antal veckor kvar så jag förväntar mig ju att lägga på mig åtminstone lite till efter hand som bebis ökar i vikt därinne under slutspurten.

magen v.30

Jag börjar se lite tjock ut...



Sonen var iväg på kalas på Laserdome i eftermiddags och under tiden så åkte jag på shoppingtur. Jag hade högklackade stövlar som jag trippade runt med i drygt två timmar, sen värkte rygg och höfter så illa så jag var tvungen att byta till mina grova kängor. Jag var glad att jag hade slängt in dem i bilen innan jag åkte! Att jag var så förutseende berodde mest på att mina vader precis tillåter att jag drar igen dragkedjan på stövlarna och för att jag fick lite skäll av maken innan vi stack för att jag fortfarande är så fåfäng så att jag väljer högklackat trots nya kroppsformen. "Är man höggravid så FÅR man se ut hur som helst." Hrmmm...det är möjligt, men jag vill gärna känna mig fin ändå. Fast vid det här laget så sitter knappt mammakläderna snyggt längre och dagens klädprovning på HM bekräftade det jag redan misstänkte - jag lär få klä mig i ett tält de 10 veckor som är kvar :-/
jag är glad för min vinterjacka i alla fall, den är fortfrande vit :-)

Mammajacka

Äntligen en vinterjacka som rymmer magen! Det har varit lite kyligt senaste tiden när jag inte har kunnat stänga min sommar/höstjacka.

Alla gravidjackor som jag har gillat har varit slutsålda sedan länge, varit finkappor i ull eller kostat bra mycket mer än vad jag har varit villig att ge. Till och med de begagnade på Tradera har kostat en smärre förmögenhet. Till slut tog jag vad som fanns - en vit vinterjacka från Bonprix.se



Modellen och materialet funkar ju i pulkabacken (för visst kommer jag att åka pulka i nionde månaden?!) men färgen var jag inte helt säker på. Hur länge kommer en vit jacka att vara vit?
Den enda storleken som fanns kvar var en storlek större än vad jag hade tänkt köpa. Men man får ta vad som finns och jag la in en beställning i alla fall som en vild chansning. I helgen kom paketet och jag fick äntligen prova den. Den passar jättebra och det finns gott om plats för magen att bli större. Det finns en massa resårstroppar att dra åt så att den sitter bra allt eftersom man växer. Snygg är den också!
Jag är riktigt nöjd och priset var helt rimligt också - 399 kr!

Bytt är bytt och kommer aldrig igen

Jag började min dag med att sitta i telefon och jaga tag på någon som kunde ge mig provresultatet från förra veckans blodprov. Chefen på gamla mottagningen kunde meddela att provet var utan anmärkning (de hade fått svaret tidigare i veckan men som vanligt inte brytt sig om att meddela mig...)- vilket betyder att det blivit ordning på mina värden och den nya dosen prickades rätt! Fantastiskt och inte en dag för tidigt!! Nu kan vi pusta ut i alla fall. De månader det låg fel kan vi inte göra mycket åt, men hädanefter ska det banne mig hållas efter. Hon sa också att jag skulle iväg för nytt prov om en månad, men inget sades om när och hur jag skulle få remissen och vad hon kunde se så skulle jag inte träffa barnmorskan på minst en månad till. Jag lät det hela bero.

Jag tänkte en hel del saker men såg ännu mer fram emot dagens besök på en privat mottagning inne i stan.
Det kändes genast bra med barnmorskan där. Hon hade tusen frågor, jag hade tusen frågor och 1½ timme ägnades åt att fylla i papper, väga/mäta/lyssna och att ta nya prover; både ta om vanliga blodprovet och ta de tester som gamla mottagningen inte tyckte kändes så viktiga (som tydligen ÄR jätteviktiga och fick bm att häpna över alla missar som gjorts). De har fler sköldkörtelopererade gravida där, egen provtagning och en specialist från sjukhuset som kommer en gång i veckan som ser över alla "högriskare".
Jag fick dessutom veta att det inte är någon fara för lillskruttan och jag går upp mer än de där 15 maxkilona. Mest trist för mig men jag har klarat gå ner allt förut och barnen har varit ju normalviktiga. Nu har jag ju börjat få envisa sammandragningar också och då kanske jag inte måste simma 60 längder åt gången framöver eller köra så intensiva pass på motionscykeln :-)
Vi berörde kommande förlossning lite grann, men jag är inte riktigt redo att tänka på den än. Vi kom i alla fall så långt som till att det inte gick helt bra sist och att maken mår minst lika dåligt som jag över det som hände. Jag tror vi kan klara ut det men om vi vill ha samtal längre fram så finns möjligheten för oss båda.
Beräknad bf sattes till 21 januari i stället för en vecka senare, baserat på sista mens och senaste UL. Jag ska absolut inte gå över tiden med tanke på hur det gick sist så vi får se hur sjukhuset ställer sig till det den dagen, enligt min erfarenhet så är det snudd på omöjligt att få igångsättning i den här regionen.
Nästa bm-besök blir redan 1 november och det är ju lite skillnad mot gamla stället som tydligen gör ett uppehåll på minst 20 veckor mellan besöken. Så länge allt är bra så har jag inget behov av att köra fram och tillbaka på träffar, jag MÅR bra och det känns helt normalt med busandet i magen, men det känns samtidigt tryggt att de vill ta hand om mig och hålla ett vakande öga på att allt är som det ska åtminstone just nu.
Jag var helt chockad när jag tittade på klockan på vägen till parkeringen och insåg hur mycket tid de lagt ner på mitt inskrivningssamtal. Jag antar att de får betalt per tid och inte per patient, men ändå.
Allt kändes så himla bra och tryggt och jag är glad att jag tog mig samman och faktiskt bytte. Dessutom sköter de bytet så jag slipper kontakta min gamla bm och förklara att jag lämnar henne nu :-)

          Lilypie Maternity tickers

Mindre än 100 dagar kvar nu :-D

Olojal

Just så känner jag mig nu.
Jag har gått till samma barnmorska under fyra tidigare graviditeter (vi flyttade till annan stad strax efter henne så hon blev liksom inte av med mig) och jag har hela tiden tyckt bra om henne. Hon är väldigt saklig och inte den som sitter och småpratar för skojs skull, men det har funkat för mig.

Nu har det ju blivit lite konstigt den här omgången. På inskrivningen var hon tydlig med att hon inte ville ha medicinskt ansvar för mig; den biten om mina sköldkörtelvärden eftersom hon hade för dålig erfarenhet av det och det är så himla noga att det blir rätt. Jag kom till spec.möd. som tyckte jag var för frisk och vårdcentralen ville inte ha hand om mina provtagningar eftersom jag var gravid. På något sätt hamnade jag mellan stolarna och får själv hålla reda på när jag ska lämna blodprov och ordna med det etc. Resultaten har inte registrerats och utvärderats och min medicinering har ju varit fel. Jag har framfört klagomål och ingen vill ta på sig ansvaret och ingen vill heller kalla mig till kontroller.
Igår kontaktade jag en privat barnmorskemottagning och frågade om de hade erfarenhet av någon som mig och om de i så fall hade plats för mig. Jag fick svar på tusen frågor via mail och efter ett långt telefonsamtal med en barnmorska som direkt kändes förtroendeingivande så har jag nu bokat tid hos dem på fredag. De har en egen läkare som kan det där, de har flera blivande mammor som genomgått samma operation som jag och framför allt - jag blev tagen på allvar med min oro!
Om det känns lika bra efter fredagens möte så byter jag direkt efter det.

På torsdag måste jag ringa runt för att få tag på svaret från senaste provtagningen och den första jag måste kontakta då är min nuvarande barnmorska. Jag känner mig lite som en förrädare så förmodligen är på väg att överge henne och vet inte riktigt hur jag ska lägga fram det. Eller så låtsas jag som ingenting eftersom jag faktiskt inte har bytt ännu och sen hoppas på att nya stället ordnar med att flytta över mig :-/ Konflikträdd? Jag??

Kicksparkar

Hon börjar bli stark, lilla fröken som bor inne i magen! När man sitter vid datorn eller tittar på tv är det så man tappar andan emellanåt. Barnen tycker det är jättekul att de kan känna sparkarna utanpå magen och när jag läser saga så ligger de och känner på magen efter hennes rörelser.



Om 3½ månad är det dags och det känns både snart och väldigt avlägset på en gång. Jag är så innerligt tacksam över att jag inte är sängliggandes den här omgången och jag kan delta i familjen och vardagarna. Halloween är snart  i antågande, några veckor senare är det Fars Dag och makens födelsedag efter det. Sedan är det plötsligt december som är en rolig varenda dag, inte minst Lucia, alla julfester och själva julen. Nyår och flera jullovsdagar och ungefär när julpyntet är borta så är det dags att packa sjukhusväskan, montera ihop en spjälsäng och förbereda det sista. Kan det bli bättre?!

Lilla hjärtat :-)

Lilypie Maternity tickers

magbild ca v.22

Ungefär runt v.22 borde det vara, jag vet att jag har kommit över gränsen för halva tiden i alla fall :-)


Seeeg

Idag har jag inte gjort någon nytta alls :-(
Maken var iväg på möte under förmiddagen och när han kom hem strax efter att vi andra hade ätit lunch så var jag så trött att jag gick och la mig en stund. Jag vaknade typ nyss, lika trött som innan... Man kanske ska öka på med extra järn nu om det är det som spökar.
Det blir ingen träning idag det känner jag ju och jag får väl vara glad om jag håller ögonen öppna under kvällen nu när det är lördag och allt. Lilltjejen är dock full av bus inne i magen och det känns som om hon rör sig nog för oss båda.

Besked

Pratade med barnmorskan igen i morse om nya remissen till provtagningen som kom med Posten igår. Hon försökte åtminstone svara på mina frågor men kunde inte mycket mer än läsa innantill i anteckningarna. Klart var i alla fall att det är de värdena som är farliga som blivit missade och hon bad att få återkomma. Blev uppringd igen nån minut senare och fick besked om att jag skulle infinna mig på spec. mödravården ca 45 min senare. Det blev till att sätta lite fart eftersom jag behövde ordna barnvakt samt köra 3 mil och gärna hinna parkera också innan dess. Min mamma var hemma och kunde rycka in och hon var här inom tio minuter.

Kom in till en kvinna som såg lite medlidsamt på mig och sa "Jaså, du är lite orolig för något." Jag förklarade alltihopa och hon medgav att de hade missat att registrera provsvaren och informera mig om ändring av dosering (ingen ursäkt, bara ett konstaterande). Tydligen ska det inte finnas något att oroa sig för - det hade varit värre om jag hade varit underdoserad med felvärden före v.12 och så sent som i v.11 var allt normalt. Så långt känns det lättande!
Jag frågade också om de värden som de låtit bli att kolla och hänvisade till broschyrerna jag fick efter operationen eftersom vi ville försöka få ett barn till (där det dessutom står att om barnmorskan inte remitterar till prov var 4:e vecka så ska man själv insistera eftersom det är så viktigt) och fick bara svaret att det är inget att oroa sig för, man behöver inte alls testa mer än med 8-12 veckors mellanrum och somliga saker bara en gång per grav.
Jag förmodar att broschyrerna gjordes mest för skojs skull och att barnmorskorna vet bättre än de på endokrin. Jag ger upp - säger de att ingen skada är skedd så får jag ta det. Säger de att inget mer behöver kollas så får det vara så då. Det finns inte så mycket jag kan göra nu. Jag vill gärna kunna glädjas utan extra orosmoment resten av tiden.

Hon tog upp min viktuppgång också och jag frågade om det finns någon maxgräns för vad man får gå upp (med tanke på att om jag följer kurvan så kommer jag att passera +30 kg).
"Eftersom du har lite problem med ämnesomsättningen så är det viktigt att du inte går upp mer än 15 kg."
Jag blev helt ställd, menar hon fram till v.20 som jag är i nu? För jag har ju gått upp 16 kg nu.....?
Nej, TOTALT 15 kg är det som gäller. Annars är det svårt att ställa om kroppen sen och man fortsätter ofta gå upp även efter att barnen kommit. Jotack, det vet jag nog - jag brukar ta ett par kilon till efter förlossningen.
Ok, då ska jag alltså ta mig igenom de sista 20 veckorna utan att gå upp alls, trots att barnet och magen växer. Det motsvarar ju i princip bara en nedgång på sisådär 10kg..
Jag får inte äta mindre än jag gör; jag äter inte jättemycket, men glassen som jag och maken sitter med vissa kvällar kan man ju glömma.
"Tränar du?"
Öhhhh, nej. Energin tar slut strax efter lunch och sen däckar jag ofta i soffan framåt eftermiddagen. Här talar vi inte om att vara lite slö eller småtrött - jag är helt borta och har svårt att stå upp och se klart när det är som värst.
Jag fick det brillianta tipset om att gå ut och promenera varje dag. Gärna långpromenader.
Det är tur att foglossningen håller sig borta. Jag hade några svåra dygn för ett tag sedan, men sen har jag inte känt av ryggen och höfterna så himla mycket som väl är.
Nu blir det till att hålla sig till strikt kost och så röra på sig så mycket som möjligt. Maken undrade varför det då ligger en stor chokladkaka i skafferiet nu. Ska man bryta så ska man väl göra det ordentligt. Jag firar av gamla livet ikväll och börjar om på ny kula i morgon :-) I morgon är alltid en bättre dag att börja något nytt, eller hur?

Lite mindre arg

Åtminstone var jag det när jag vaknade idag. Sen fick jag den mycket dåliga idén att googla på det här med sköldkörtel vs graviditet, sånt ska man aldrig ge sig på. Jag hoppades på att hitta något om att lite felvärden hit eller dit inte är någon större fara och att jag överreagerar.
Nu är det ju tydligen inte så och informationen om att det finns en större risk nu för missfall, skador på barnets centrala nervsystem och ökad risk för utvecklingsstörningar hade jag hellre varit utan.
Jag kan inte göra någonting för att ändra på något och inga ursäkter i världen kan gottgöra missen som gjordes. Jag kan bara hålla tummarna och hoppas att det här slutar väl.

Arg!

Förbannad är bara förnamnet och lägg till ledsen och orolig på det också :-(
Eftersom jag är sköldkörtelopererad så har den här graviditeten varit lite speciell och jag har sedan operationen fått höra hur viktigt det är att hormondoseringen ligger helt rätt vid en ev graviditet. Jag var på mitt första läkarbesök redan dagen efter vi hade testat positivt och sen var det kontroll 1-2 ggr i veckan länge. I slutet av juni såg allt jättebra ut och därför skulle jag inte behöva gå på fler kontroller än någon annan så länge blodproven höll sig normala.
Senaste blodprovet togs i början av augusti och sen hörde jag ingenting mer om det. Jag har varit på ultraljud efter det men inga läkar-eller barnmorskekontroller alls. Den här veckan har jag försökt nå min bm för att höra så allt var ok med proven och fråga om min viktuppgång är inom ramarna för vad som är godtagbart. Men det är inte helt lätt att få tag på folket där. Senast igår kom jag till en telefonsvarare som meddelade att telefontiden slutade kl 12 och var god försök en annan dag.... lite förvirrande med tanken på att mitt sista försök att nå någon var kl 11.25.
Idag fick jag tag på chefen för mitt Mvc och hon hittade inga provresultat alls. De måste kommit bort, ring och fråga efter din egen bm om en halvtimme. Till slut fick jag tag på min bm som inte heller kunde se några anteckningar men som lovade att ringa runt och återkomma. Återkom gjorde hon och det inom en kvart. Hon hade fått tag i svaret på blodprovet som togs i början av augusti och en läkare som kunde tyda siffrorna... och minsann, var det inte alldeles åt fanders fel! Doseringen måste ändras, lägg till 25% NU!
Tack för den :-(
Vad jag har fått höra tidigare så kan fel dosering ge antingen fel viktuppgång/näringsbrist hos barnet eller om det är åt andra hållet hjärnskador. Nu har vi ju sån "tur" att jag varit grymt underdoserad och inte tvärtom. Det förklarar att jag lagt på mig så vansinnigt mycket i vikt och det förklarar också varför de på senaste ultraljudet ansåg att barnet var så mycket större än de mätt på ultraljudet så sent som veckan innan att de ändrade bf med en vecka rätt av.
Jag kan leva med att lägga på mig tokmycket vikt. Jag kan också ha visst överseende med att få en 5-kilosbebis, men sen blir det värre. Andra komplikationer kan bli mer förödande.
Det är lätt att göra fel, att glömma registrera provsvar etc, men man kan aldrig aldrig komma i efterhand med ett Ursäkta att ditt barn fått hjärnskador eller Ursäkta att er dotter hade näringsbrist och inte utvecklades ordentligt i magen.

Jag ska få hem ett brev där det står att mina värden inte är bra och att nytt recept ringts in. Inget läkarbesök, inga kontroller, ingen ursäkt.
Min barnmorska har från första början sagt att hon inte vill ta hand om den medicinska delen som hon inte har erfarenhet av, Vårdcentralen vill inte heller ha hand om mig för de vet inte hur man gör med medicinering vid graviditet, läkaren på spec.möd tyckte i juni att jag var för frisk och det skulle kosta skattebetalarna pengar att ha mig där (han sa faktiskt det!) men att de ändå skulle bokföra mina resultat från sjukhuset. Någonstans har det brustit i kommunikationen mellan dessa instanser och det är jag och mitt barn som kommer i kläm.
Jag känner allra mest oro och det vanliga "tänk om" medan maken gick i taket direkt över att de gör såna missar (det är inte första gången de tappar bort mina provsvar heller).

Nu får vi hoppas på att ingen skada är skedd utan att miniskruttan får utvecklas normalt. Förhoppningsvis kan man i fortsättningen lita på att de har koll på läget. Efter nästa blodprov kommer jag att ringa varenda dag för att försäkra mig om att svaren journalförs och utvärderas direkt.

Då var det dags igen då

Jag har klarat mig väldigt länge den här gången. Min gräns brukar ju gå någonstans runt 12:e veckan och sen en utförsbacke efter det. Förra gången var det mycket bättre än de fyra före, men det fanns där alltid bakgrunden....Jag talar förstås om den eländiga foglossningen :-(
Jag hade en idé om att jag skulle vara ordentligt vältränad redan från början den här gången och sen hålla kroppen igång med regelbunden träning så länge det bara var möjligt. Hmmm....hur gick det med det?
Jag började med förmodligen sämsta utgångsläget; 9 månaders sjukdom då jag inte kunnat träna alls, och sen kom jag ju aldrig igång. Den där träningscykeln som jag älskade förr den gav jag ju bort när jag var på topp för 1½ år sedan och sen har jag skjutit upp alla andra former av träning. När man inte är mitt uppe i smärtan så är det svårt att tänka sig att det kan bli så illa och då saknas den där viktiga motivationen.
Jag har ju sluppit alla tunga lyft och alla timmar ståendes vid en disk i.o.m. att jag inte är kvar på gamla jobbet och jag tror det har gett mig lite extra tid.
I morse fanns smärtan där redan före frukost och det har varit en plåga hela dagen. I skrivande stund har jag inga problem att tro på att det faktiskt finns en överhängande risk att jag rätt som det är inte kan ta mig ur sängen eller gå 50 m utan hjälp.
Pratade med min mamma på telefon tidigare i kväll och på frågan om vi ville ha bärhjälp när det är dags att hämta upp barnens nya sängar svarade jag att det kunde vara fint med hjälp eftersom min rygg börjar ge sig. Självklart fick jag mig en dos av det gamla vanliga "skyll dig själv, det borde du tänkt på innan" och "vad var det jag sa". Som om jag inte redan visste vad jag kunde vänta mig. Eller för all del, som om ett barn inte vore värt besväret.

I bästa fall så kommer det här att komma och gå med överhängande bra dagar. I värsta fall så är det kryckor, nålar i ryggen och sjukgymnastik jag har att vänta mig tiden ut. Ingen mening att spekulera eller oroa sig - det blir som det blir helt enkelt.

Tidigare inlägg
RSS 2.0